SYDSVENSKAN KULTUR | Revolutionerna i arabvärlden har beskrivits som en våg av längtan efter frihet och jämlikhet, med diktatorer som svepts bort, den ena efter den andra. Ungdomar har satt sig själva i brand, twittrat, facebookat och demonstrerat. Arbetare har strejkat och rebeller tagit till vapen. Men kanske finns det också en annan faktor som fått grytan att koka över: den globala uppvärmningen.
I rapporten ”The Arab Spring and Climate Change”, utgiven av tankesmedjan American Progress, slår flera forskare fast att klimateffekter bidrog till att driva ut folk på gatorna i exempelvis Egypten: efter en serie extrema väderhändelser i spannmålsexporterande regioner var matpriserna rekordhöga hösten 2010. Sambandet är än mer direkt i Syrien.
Den 25 augusti 2009 skrev den amerikanska ambassaden i Damaskus följande rader i ett hemligstämplat dokument: ”Svår torka i hela landet, speciellt i al-Jaziraregionen [en del av det historiska Mesopotamien och Syriens kornbod] har ödelagt jordbrukssektorn och ökat det redan utbredda mönstret av migration in till städerna”. Åren innan den syriska revolutionens utbrott genomlevde landet sin kanske värsta torka någonsin.
”Situationen har nu blivit riktigt allvarlig, vi talar om öken snarare än om odlingsmark. Människor kan inte längre bo i den här miljön och deras överlevnadsstrategi är att migrera härifrån”, rapporterade Röda Halvmånen 2010. Under de två åren före revolutionens utbrott våren 2011 flyttade omkring 1,5 miljoner syriska bönder in till städerna: utblottade, förtvivlade, missnöjda med en regim som ingenting gjorde för att hjälpa dem när deras tillvaro torkade bort.
I Syrien började allt i den sydvästra staden Dara’a, i ett av de områden som drabbats hårdast av torkan. I mars 2011 sattes det knastertorra gräset i brand när Assadregimen grep barn och ungdomar som skrivit slagord. Dara’as invånare hade, liksom miljontals andra syrier, dignat under torkan och den ökade arbetslösheten efter de stora migrationsvågorna; dessutom hade landets jordbruk och vattenresurser misskötts och privatiserats. När al-Assads styrkor äntrade staden visste de hur invånarna skulle straffas: vattentankarna på hustaken var bland det första som sköts sönder.
Klimatförändringar kan naturligtvis inte ses som den enda gnistan till revolutionerna, men effekterna måste analyseras. Ger dagens Syrien en fingervisning om vad som kan vänta i en varmare värld? Och hur ska de nya, bräckliga demokratierna i Mellanöstern och Nordafrika klara sig om business as usual fortsätter, utsläppen ökar, öknen breder ut sig, matpriserna stiger och vattentäkter sinar?
Tål den egyptiska demokratin en ny chockhöjning av matpriserna efter nästa amerikanska eller ryska megatorka? Kan de syriska revolutionärerna skapa sin efterlängtade demokrati om landet fortsätter att torka ut?
För att frihetslängtan ska överleva tycks det krävas andra slags revolutioner på annat håll.
Shora Esmailian
Frilansjournalist
Publicerad i Sydsvenskan 30 april 2013.
Shora Esmailian 
Posted on 30 april, 2013
0