Fatouma Aligay flyr från torkan

Posted on 22 april, 2013

0


IMG_0324ARTIKEL 14 | Svältkatastrofen på Afrikas horn 2011 drabbade somalier allra värst. De vandrade i dagar, veckor och månader – bland annat in till Kenya och flyktinglägret Dadaab. En övervägande majoritet, 80 procent, var kvinnor och barn. Shora Esmailian rapporterar om vår tids nya flyktingar: klimatflyktingar.

”Om jag skrattar och ler när jag berättar är det för att minnena är fina”, säger den före detta boskapsskötaren Fatouma ”Fayyo” Aligay. Det är mörkt, dunkelt och instängt i det lilla skjulet i slumområdet Korogocho, Nairobi. Familjen har bott här i snart ett halvår; barnen Abdul Fattah och Rilwan underhåller sig själva med att jaga varandra. Ingen mormor, moster eller kusiner finns att leka med. De är kvar i byn i nordöstra Kenya där Fayyo är född och uppvuxen. För henne har nationsgränser aldrig spelat någon roll: ena dagen gick hon med djuren in i Somalia för bete och nästa dag till Etiopien för att hämta vatten.

Men sommaren 2011 bestämde sig Fayyo och hennes man att lämna byn för gott. Beslutet var känslomässigt svårt, men inte materiellt; under tre år hade det inte regnat, nästan alla 50 getterna dog, sträckorna för att hämta vatten blev allt längre, marken helt omöjlig att odla. Fayyo ville aldrig se sina barn gå hungriga. ”Mina barn är det viktigaste för mig. Med hungriga magar tröt de större barnens koncentration i den starka solen. Jag kom till Nairobi för att ge mina barn en framtid.”

Sommaren 2011 upplevde människor på Afrikas horn den värsta torkan i mannaminne. Som mest var tolv miljoner människor på flykt, och FN proklamerade FN svältkatastrof i fyra länder: Somalia, Kenya, Etiopien och Djibouti. Den värst drabbade gruppen var somalier. De vandrade i dagar, veckor, månader, bland annat in till Kenya och flyktinglägret Dadaab. En övervägande majoritet, hela 80 procent av flyktingarna, var kvinnor och barn. Medan matpriserna sköt i taket i Somalia på grund av den förlängda torkan – på ett år steg priset på hirs med 240 procent – samtidigt som hjälporganisationer förhindrades i sitt arbete av al-Shabab-milisen, rapporterade The Guardian att mellan 1000 och 1500 somalier dagligen strömmade in i Dabaab. Flyktinglägret som byggdes under 1990-talet för att inhysa 90 000 människor växte nu till nära 400 000 invånare. Under den sommaren kom Dadaab att bli världens största flyktingläger. Andra som inte korsat en nationsgräns, som Fayyo, försvann in i Nairobis slumområden.

På Afrikas horn – en mycket torr del av världen – är bönder och boskapsskötare sedan urminnes tider vana vid torka. Traditionellt har området haft klimatcykler över ungefär tio år: torkan har slagit till en gång per decennium. Befolkningen har därför haft för vana att bunkra upp både mat och boskap inför varje decenniums torrperiod. Sedan 2000-talet har Afrikas horn hittills drabbats av fyra stora torrperioder, och numera verkar de infinna sig varje år.

Det är en reell, markant förändring som har inträffat, en förändring som resulterar i att barnadödligheten i vissa delar av Somalia under torkan låg på en nivå av sex av 10 000 barn per dag – en siffra tre gånger högre än vad FN:s barnfond klassificerar som humanitär katastrof. Förvisso bidrar interna konflikter, som den i Somalia, till att mat inte kommer fram till behövande människor. Men den epokgörande förändring som boskapsskötare vittnar om stavas den globala uppvärmningen. Fayyo och miljoner med henne är vår tids nya flyktingar: klimatflyktingar. Så länge utsläppen av växthusgaser fortsätter öka kommer fler än Fayyo tvingas leva på minnena när det ännu mer utsatta livet i slumområdena bidrar till ensamhet, utanförskap och fattigdom.

Shora Esmailian

Shora Esmailian är journalist och författare, aktuell med boken ”Ur askan – Om människor på flykt i en varmare värld” (Natur & Kultur)

Publicerad i Artikel 14, #1/2013, Tema Somalia.

Posted in: Klimat, Migration, Utrikes