Klimatkrisens offer står utan skuld

DAGENS NYHETER KULTUR | Om de rika länderna hade drabbats hårdast av den globala uppvärmningen hade allt gjorts för att hejda den. Men klimatflyktingen är en fattig kvinna i syd och så långt räcker inte solidariteten, skriver Shora Esmailian i DN:s serie ”Min stund på jorden”.

Jilo pekar först på ena höften och sedan på ländryggen. Hon säger att det gör ont. Vi träffas i december 2011 och det har gått flera månader sedan hon och dottern Dire anlände till slumområdet Huruma i Kenyas huvudstad Nairobi, men tröttheten och smärtan i kroppen vägrar ge med sig.

I en och en halv månad bar hon sin 17 år gamla, psykiskt utvecklingsstörda och fysiskt funktionshindrade dotter på ryggen under vandringen från hembyn i södra Etiopien. Där levde Jilo som boskapsskötare, men torkan 2011 tog alla hennes djur, utom två getter som båda dog på vägen.

Jilo och Dire var två av de 12 miljoner människor som begav sig på flykt på Afrikas horn den sommaren. Torkan som var den värsta på 60 år var inte den första; under fem år hade inte regnen fallit som de skulle över området som täcker in Etiopien, Eritrea, Somalia, Djibouti och norra Kenya. Förr kom liknande torkperioder vart tionde år, men numera verkar de infinna sig varje eller vartannat.

Norra och östra Kenya, tillsammans med grannländerna, är till stora delar torra och halvtorra områden. Här har människor i generationer försörjt sig på sina djur och lärt sig att anpassa sig och stålsätta sig mot den karga marken. Boskapsskötare kan konsten att torka kött som håller länge; på så sätt har man alltid ett skafferi. Så länge regnen inte dröjer för länge.

Under de senaste årens torka, då många av Jilos djur dog och marken runt huset blev omöjlig att odla, begav hon sig in till närmaste stad för att hitta arbete. Tillsammans med andra kvinnor satt hon vid vägkanten i hopp om att en bättre bemedlad person skulle behöva få sitt hus städat, sina kläder tvättade eller vatten buret mot en liten betalning. Beslutet om att för alltid lämna huset hon byggt av lera, människorna hon känner och markerna hon bemästrat tog lång tid. Men de återkommande torkperioderna och de uteblivna regnen – påverkade och förvärrade av den globala uppvärmningen – tvingade till slut henne på flykt.

Från att leva ett hållbart liv som hon tyckte om, där hon arbetade åt sig själv och sin familj, har klimatflyktingen Jilo blivit en proletär i ordets klassiska mening, egendomslös, utan någonting. Lyckas hon sälja jordnötter på den lokala marknaden, eller tvätta kläder åt grannen, kan hon och Dire äta. Under december 2011, när jag gjorde flera intervjuer med dem i deras plåtskjul i slummen, åt de varannan dag.

Sommaren därpå: Den värsta torkan i Nordamerika på 60 år. En torka som brände bort majs- och veteskördar som inte bara är viktiga för de amerikanska bönderna, utan också för miljontals människor världen över, beroende av den majs och det vete USA exporterar.

Men folkvandringen över Mellanvästern lyste med sin frånvaro. Hur kan liknande torkperioder påverka människor så olika? Svar: graden av sårbarhet.

Under en katastrof pressas människor från två håll: dels av själva den naturliga chocken, dels av en socialt skapad, redan existerande sårbarhet. Eller som en nöt i en nötknäckare, där det ena handtaget utgörs av stöten från naturen och det andra av social status, betingad av sådant som klass, kön, etnicitet, ålder, funktionshinder. Ingen verklig katastrof blir till bara på den ena sidan – på samma sätt som en nöt inte kan knäckas med ett enda handtag.

Naturkatastrofer inträffar aldrig i en bubbla av ”natur” eller i isolerade vakuum, utan utlöser snarare orättvisor som ackumulerats under lång tid. Klassklyftor eller ojämställdhet mellan könen ställs på sin spets när en stor fara plötsligt infinner sig. Då exponeras den underliggande sårbarheten i blixtbelysning och alla vardagliga ojämlikheter bubblar upp till ytan.

Vår planet har blivit ett katastrofområde där invånarna är uppdelade i sårbara och mindre sårbara individer. Men ju mer sårbar en människa är för de återkommande nedslagen från en koldioxidfylld atmosfär, desto mindre uppmärksamhet får hon i medierna. De sårade är också de mest osynliga.

Med socialpsykologiska verktyg försöker Harald Welzer (DN 18/3) ge några förklaringar till varför vi inte agerar mot den globala uppvärmningen trots all kunskap vi besitter. Problemet är för komplext, vi upplever det inte i tid och rum och i vår vardag; koldioxiden är diffus och effekterna alldeles för långt bort. Människor kan, enligt Welzers logik, agera endast när de upplever ett hot runt knuten. Vi kan bara agera lokalt.

Men frågan är vilka människor Welzer talar om. För Jilo och hennes olyckssystrar och -bröder är inte klimatförändringarna avlägsna. Ur deras perspektiv måste den globala passiviteten inför business-as-usual se annorlunda ut.

Trots att vi ”bara” uppnått 0,8 graders uppvärmning – mindre än hälften till den så omtalade tvågradersgränsen – avlöser klimatkatastroferna varandra. Redan 2007 rapporterade FN att alla utom en av det årets nödhjälpsinsatser var klimatrelaterade, och trenden har fortsatt: på Afrikas horn, i översvämningsdrabbade Pakistan, i ett Mellanöstern som snabbt förlorar sitt vatten.

De konkreta offren för utsläppen av växthusgaser är människor av kött och blod. De lever inte i framtiden: de lever nu. Men de lever i världssystemets periferi – och det är just den detaljen Welzer inte tar in i sin analys om varför vi här i väst inte agerar för att få ner utsläppen.

Ett maktperspektiv på den globala fördelningen av resurser, vare sig det handlar om förbränning av fossila bränslen eller den andel av atmosfären vi lägger beslag på för våra utsläpp, är a och o för förståelsen av vår passivitet. Hade främst välbeställda, vita män drabbats av klimatkatastrofer hade insatser satts in för att stoppa infernot. Men den typiska klimatflyktingen är en fattig kvinna i Syd, med försvinnande små utsläpp, utan skuld till problemet. Och det är de rikas historiska och nuvarande utsläpp som förstör hennes försörjningsmöjligheter, trasar sönder hennes liv och lägger hennes drömmar i ruiner.

Några veckor efter att jag lärde känna Jilo och Dire fick jag ett telefonsamtal. Något hemskt hade hänt, fick jag veta. När jag kom fram till Huruma var Jilos ögon rödsprängda och Dire som alltid visat tummen upp när jag kom på besök satt tyst och ihopkrupen på sängen.

I brist på ett socialt nätverk lämnade Jilo dottern inlåst i skjulet medan hon sålde jordnötter på marknaden. Det gick inte så bra just den dagen, så Jilo bestämde sig för att sitta några timmar till för att få ihop till en måltid. Väl hemma såg hon att låset var uppbrutet. Hon fann dottern skakande i ett hörn. Dire pekade mellan sina ben, på ett par sönderrivna och blodiga trosor.

I byn hade det här aldrig inträffat, det var Jilo övertygad om. Men här var hon och dottern utdrivna på en mark som gungade.
Det löper naturligtvis ingen rak linje mellan den globala uppvärmningen och våldtäkten på Dire. Det är omöjligt att veta att något liknande inte hade hänt om familjen hade varit kvar i byn, och naturligtvis är det inte bara offer för klimatförändringar som utsätts för sexuellt våld i ett land som Kenya. Men vad som går att tala om är – återigen – sårbarhet. Den som hamnar i klimatförändringarnas nötknäckare blir ofta ännu mer utsatt när hon lämnar sitt hem och letar sig vidare. Sårbarheten fördjupas i en negativ spiral, där inga sköldar och försvar till slut finns kvar.

Så speglar klimatflyktingarna Jilos och Dires personliga katastrof den väldiga, episka ödeläggelsen av miljoner boskapsskötares liv på Afrikas horn. I deras öde ligger en framtid som redan anlänt.

Det är här nyckeln till dagens passivitet och morgondagens möjliga aktivitet måste sökas. Om sådana som Jilo och Dire betraktades som människor med fullgott värde, av dem som har makten att besluta om utsläppsminskningar, skulle allt se annorlunda ut. Och om vi i väst skulle utsträcka vår solidaritet till de sårbara skulle vi brinna av klimataktivism: ingenting skulle kännas mer akut. Men då måste vi få upp ögonen för de människor det gäller, nu.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens Nyheter den 8 maj 2013 och var den sjätte artikeln i serien ”Min stund på jorden”.