SVT DEBATT | År 2050 kan vi förvänta oss 200 miljoner klimatflyktingar – tjugo gånger fler än de som faller under flyktingorganet UNHCR:s skydd i dag. Trots detta har regeringen halverat klimatbiståndet. Men välbeställda, överkonsumerande människor i västvärlden har en skuld till de fattiga länder som nu drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det är dags att erbjuda klimatflyktingarna en trygg plats, skriver Shora Esmailian.
Pakistanska Razia Varis flydde vattenmassorna under översvämningen 2010. Höggravid. Kvällen då värkarna kom igång regnade det häftigt och tältet som kommit att bli hennes nya hem rasade ihop. Hon födde dottern Bisma i en närliggande skola utan tillgång till vård.
Jag träffade Razia och hennes familj i januari 2011 i ett tältläger i utkanterna av Karachi: en av 20 miljoner människor som tvingades på flykt när de häftiga monsunregnen – förstärkta och förvärrade av den globala uppvärmningen – lade en femtedel av Pakistan under vatten.
Vi har sett dem, klimatflyktingarna, genom våra teveskärmar och i tidningar. 20 miljoner flydde i Pakistan. Sommaren därpå 12 miljoner på flykt undan torkan på Afrikas horn. En miljon på flykt i Filipinerna senare den sommaren efter häftiga monsunregn, 200 byar ödelagda av översvämningar i Indien, torka över Sri Lanka och Västafrika, jordskred i Colombia och Bolivia… Listan över de senaste årens katastrofer är helt enkelt alltför lång.
Ju mer utsläpp av växthusgaser, desto högre temperatur. Ju högre temperatur, desto fler extrema väderhändelser, torka och vattenbrist och stigande hav. I skrivande stund har vi ”bara” 0,8 graders uppvärmning och katastroferna flimrar förbi. De delar av världen där allt står på spel är som bekant minst skyldiga till utsläppen som skenar.
På 1990-talet låg den genomsnittliga tillväxten i världens totala koldioxidutsläpp på 1 procent per år; efter år 2000 har den legat på drygt 3 procent – mer än en tredubbling av takten i utsläppsökningarna.
Och vi här i Sverige släpper ut mer och mer.
Bakom torra meteorologiska uppgifter döljer sig människor av kött och blod, som Razia. Människor som är extra sårbara på grund av den klass de tillhör, det kön de har, deras ålder och funktionshinder.
I en varmare värld kommer människor oundvikligen att behöva flytta på sig. Att förutse framtiden är så gott som alltid omöjligt, och i synnerhet när det kommer till något så oförutsägbart och unikt som den globala uppvärmningen, men om vi snittar forskarnas beräkningar nedåt kan vi förvänta oss 200 miljoner klimatflyktingar år 2050. Det är tjugo gånger fler flyktingar än de som faller under flyktingorganet UNHCR:s skydd i dag.
Razia flydde några mil. Migrationsforskningen lär oss att människor flyr korta sträckor undan krig och katastrofer. Migration är nämligen några få förunnat: för att kunna migrera längre sträckor behövs både resurser och kapacitet. Men vad händer i framtiden, när alla närområden också har blivit obeboliga?
Människor kommer att tvingas att färdas längre och längre för att hitta säkrare marker.
I Sverige är det Reva-tider. Den borgerliga regeringen har valt att lägga resurser på att ”effektivt” leta upp och utvisa papperslösa, till det höga priset att rasprofilering har blivit vardag för de som inte är blonda och blåögda. Samma regering har också halverat klimatbiståndet i år och inte en enda svensk krona har lagts i den anpassningsfond till fattiga och drabbade länder som man varit med och beslutat om på FN:s klimattoppmöte.
Migrationsminister Tobias Billström talar om ”volymer” av människor; det skriks från högt uppsatta politiker och vanliga medborgare att Sverige ”tar in för många invandrare”. Men hur väl överensstämmer den bilden med verkligheten?
I sin årsrapport från 2010 slog UNHCR fast att endast 16 procent av världens flyktingar befinner sig i Europa. De största mottagarländerna ligger långt härifrån – de är Pakistan, Iran och Kenya. Bördan hamnar alltså på redan fattiga länder.
Välbeställda, överkonsumerande skikt i västvärlden har rätt och slätt en skuld till fattiga människor och länder som drabbas av klimatförändringar nu. Det är deras utsläpp, historiska och nuvarande, som trasar sönder oskyldiga miljoners liv och drömmar.
Än är det inte för sent att minska utsläppen för att förhindra att ännu flera miljoner drivs bort från sina hem och sina sammanhang, men för att betala av vår skuld måste vi – den svenska regeringen borde ta första steget – öppna våra gränser och erbjuda de klimatflyktingar som vill en trygg plats. Det är det minsta anständigheten kräver.
Shora Esmailian
Frilansjournalist och författare, aktuell med boken ”Ur askan – Om människor på flykt i en varmare värld”.
Publicerades på SVT Debatt 12 maj 2013.
Shora Esmailian 
Posted on 12 maj, 2013
0