Nakba lever kvar i berättelserna

Posted on 16 maj, 2013

0


nakba_wiki_commonsFLAMMAN | 65 år har passerat sedan Nakba inträffade – den stora katastrofen där mer än 750.000 palestinier tvingades på flykt. Sionisterna tömde under våren by efter by för att den 15 maj 1948 utropa staten Israels födelse.

Sedan dess har palestinier inte slutat existera. Varken de som ännu lever kvar inom 1948 års gränser, de på Västbanken och i Gaza eller de i flyktinglägren runt om i arabvärlden: de existerar i allra högsta grad, som den palestinske poeten Mahmoud Darwish slår fast i enkla rader.

Vi står här. Vi sitter här. Vi förblir här.
Vi är eviga här. Vi har ett enda, enda mål:
att existera.

Intifador har kommit och gått, och fredsprocesser och förhandlingar har inte levererat. Logiskt nog är födelsen av varje ny palestinier ett hot mot apartheidstaten Israel. Men för palestiniern är själva dennes existens en pågående och ständiga kamp. Kamp för frihet, kamp för självbestämmande, men framför allt haq al-awda – rätten att återvända.

Berättelsen har alltid haft en central och avgörande roll i den palestinska folkkulturen, särskilt för de palestinier som lever i diasporan. Målande beskriver de livet i byarna och minnena från Nakban går från generation till generation. De äldre bär, 65 år senare, fortfarande de rostiga nycklarna runt halsen och hoppet om att få återvända hem är det sista de kommer att förlora. Den generationen som kommer ihåg hur deras olivlundar sattes i brand, hur deras djur skars upp och hur deras grannar sköts ihjäl av sionisterna är på väg att dö, men inte deras vittnesmål. I antologin Nakba – Palestine, 1948, and the Claims of Memory (Columbia University Press, 2007) är några av de starkaste berättelserna samlade. Men framför allt finns de hos varenda en av de drygt fem miljoner palestinska flyktingar som väntar på att få komma hem.

I 65 år har det förefallit omöjligt att återvända. Medan varje människa som kan åberopa judisk börd har rätt att invandra till Israel får ingen av de palestinska flyktingarna vända tillbaka. Dessutom har staten Israel med ockupation, återockupation, vägspärrar, vattenstöld, murbygge, expansion av bosättningar och isolering av Gaza lyckats trycka tillbaka palestinierna på Västbanken och i Gaza i några få och minimala bantustan. Nakban fortsätter. Är det inte dags för världssamfundet att tvinga apartheidstaten Israel att gå i pension?

Shora Esmailian

Publicerad i Flamman nr 19/2013.

Annonser