Nu höjer förorten sin röst

Posted on 2 juni, 2013

0


MegafonenSYDSVENSKAN KULTUR | Organisationen Megafonen uppmuntrar sina medlemmar till att ta större plats i debatten och att kämpa för sina rättigheter. Shora Esmailian besökte dem i Stockholmsförorten Husby.

Det spöregnar. Snabbt måste Megafonen i Stockholms söderort dirigera om. Runt hundra personer från hela staden har kommit, en tweet går ut: ”Folket! Pga spöregn kan vi inte ha grillfesten i Fittja äng. Den är flyttad till Fanzingo i Alby”.

Reggaemusik ljuder från huset, ingången är full av skor och barn springer mellan benen. Uppe i köket serveras gratis korv och sambatrummor avlöses av arabiska rytmer. Snart ska salsamusiken ta över.

Det har varit en intensiv vecka för förortsorganisationen Megafonen. Grillningen på Fittja äng var planerad sedan tidigare, som en del i kampanjen ”Alby är inte till salu”, där över 6 500 namnunderskrifter har samlats in för att kräva en folkomröstning om utförsäljningen av 1 300 bostäder på Albyberget. Men festen förvandlas till ett temporärt andningshål efter veckans förortsrevolt med epicentrum i Husby, där organisationen grundades 2008. Megafonenaktivister från de fyra olika avdelningarna pustar ut, dansar och lutar sig tillbaka, men kan ändå inte slappna av helt. Här och var pågår intensiva samtal, spontana möten och reflektioner över en hektisk vecka.

Rami al-Khamisi, en av Megafonens talespersoner, ser sliten ut.
– Sverige är på knä! Det finns många unga i dag som inte känner någon tilltro till vuxenvärlden eller samhället, trots att de är födda och uppvuxna här. Även om du har pluggat vidare och har ett jobb behöver du som icke-vit alltid kämpa hårdare och visa dig bättre. Det gör att folk känner hopplöshet, att de bryts ner mentalt.

al-Khamisi, som är 25 år och studerar juridik till vardags, är vältalig, lutar kroppen på stolens armstöd och pratar lugnt och tydligt. Han berättar om segregationen av staden, på arbetsmarknaden, om medias ständiga problematisering av människor i förorten, om nedskärningarna under de senaste åren i Husby. Mitt under brinnande revolutioner i Mellanöstern och Nordafrika kämpade Megafonen i Husby för att behålla den nedläggningshotade vårdcentralen: parollen löd ”Från Tahrir till Husby”.
– De i Egypten kämpar för sina rättigheter och vi kämpar för våra, även om det är mycket mer extremt där. Det vi har gemensamt är känslan av att makten inte bryr sig. Politikerna kommer att fortsätta att fucka upp allt om du inte står upp för dina rättigheter och din ort, säger Rami al-Khamisi.

Protesten mot nedläggningen av vårdcentralen följdes av ockupation av Husby medborgarhus, även den nedläggningshotad. Och under terminerna anordnas filmvisning på Cinema Tamam och Harakat (rörelse) där forskare och experter håller föredrag en gång i veckan.
– Vi började utveckla vår sociala verksamhet och folkbildning. I Harakat diskuterar vi sådant som vi inte får lära oss i skolan. Vi måste bilda oss och kunna sätta fingret på vad det är i samhället som får oss att känna oss så här: är det kopplat till rasism, diskriminering, klass, fattigdom?

45 minuters färd från Husby med 179:ans buss ligger Vällingby. Förra hösten rivstartade några ungdomar Megafonen Hässelby/Vällingby med en heldag konserter och panelsamtal. Under de senaste veckorna har organisationen sammankopplats med bilbränderna i Stockholms förorter och anklagats för att stå bakom stenkastningen, men långt från krigsrubrikerna fortskrider verksamheten lugnt: här pågår läxhjälp. Noei, Simon och Geeba är de första åttorna på plats i det lilla ABF-huset i närheten av Vällingby centrum. De slår upp biologiboken och läser högt om hjärnan, ögat, örat och nervsystemet inför morgondagens NO-prov.
– Det bästa sättet att lära sig något är att läsa och sedan förklara för någon annan, säger läxhjälparen Jonas.
– Ramsor är också bra, det har vi lärt oss när vi hade läxhjälp om studieteknik, säger Geeba.

Rummet fylls snart av flera åttor som växlar mellan att skämta högt med varandra, stoppa in hörlurar i öronen och sjunka in i instuderingsfrågorna. Läxhjälparna ser ibland lätt uppgivna ut, men går runt och hjälper till att leta upp avsnittet om MS eller om reflexer.

Läxhjälpen har varit en central del av Megafonens arbete. På tisdagar hålls den i Vällingby och på onsdagar i Husby. Helst ska läxhjälparna ha rötter i orten och pluggat på högskola; på det sättet kan de vara en inspiration och förebild för de högstadie- och gymnasieungdomar som söker hjälp.
– Vi når ut genom läxhjälpen, och om 40 procent inte har behörighet till gymnasiet kan vi inte bara gå och vänta på att det ska ändras. Det finns brister i skolan som en organisation som vår tvingas hoppa in för att fixa, säger Rami al-Khamisi.

Evin ShafeekEvin Shafeek, 24, studerar till samhälls- och engelsklärare. Hon är uppvuxen i Husby, bor nu i Akalla och hjälper till med läxhjälpen en gång i månaden. Själv fick hon hjälp hemma med läxorna, men hon ser att många inte har den möjligheten. Familj och vänner bor alla i trakten, som hon både vill bo och arbeta i framöver:
– För området känner jag bara kärlek. Min frustration gäller inte orten, utan hur samhället ser ut, säger hon innan hon försöker hjälpa en ung kille med labbrapporten. Hennes kärleksyttring ekar i uttalanden från många andra Megafonenaktivister.

Tillbaka i Vällingby är det områdesmöte på onsdagskvällen. Megafonens rum på ABF ligger längst in. På det gamla skolpianot står en guldblänkande samovar och vita tavlan används flitigt. Dagordningen är lång; alla punkter hinns inte med, trots att mötet håller på i över tre timmar med flera rökpauser. Det rapporteras från mötet med stadsdelsnämnden, om hur en borgerlig politiker visade sin beundran för Megafonen medan andra var misstänksamma. Två aktivister var på Hyresgästföreningens möte, och Megafonen har nu inlett ett samarbete. Det tas också ett beslut om att ta reda på hur det egentligen ligger till med ryktet om att ungdomsgårdarna i Vällingby ska läggas ned.

Mot slutet av mötet undrar en av aktivisterna om inte de kan ändra på namnet ”möte” – det klingar för tråkigt ”vadå möte, föräldramöte?”. Innan sammankomsten bryts upp manas alla att komma på morgondagens ”MGT”, Megafonen Gatuträning på Grimstafältet, där man instrueras att träna med sin egen kropp som vikt. ”Vi ska inte bara frigöra tanken, utan också kroppen!”, utropar tränaren.

Lewend TasinTvå dagar tidigare har Lewend Tasin, som bor i Hässelby, gör film och pluggar företagsekonomi, berättat om hopplösheten, hur den växer och hur förtroendet grusas när polisen kommer till orten på ett ”väldigt brutalt sätt”. Eller hur den klyftan blir avgrundsdjup när Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt talar om att kärnan i kravallerna är ”unga arga män som tror på våld”, att de ”utmanar den svenska samhällssynen”.
– Statsministern uttrycker ingen förståelse och problematiserar inte tillståndet. Signalen han ger till resten av samhället är tydlig: ändra inget, fortsätt att arbeta som ni har gjort, säger Lewend Tasin som tar god tid att formulera sina tankar.

”Strukturell rasism” är ett fenomen alla Megafonenaktivisterna återkommer till. Liksom medias bild av människor i förorten – hur den äter sig in i deras medvetande, till den grad att de till slut internaliserar den. Tasin berättar oroligt om hur unga blir självdestruktiva av att om och om igen höra att de är problem och hur möjligheterna till en klassresa minskar.
– Mitt svarta hår kommer aldrig att lämna mig.

Lewends, Evins eller Ramis svarta hår finns kvar, men det spelar lite mindre roll just nu. För det spirar av tankar i Stockholms förorter. Bakom kravaller och svarta rubriker samlas unga, de flesta runt 20 år och bildar sig, upptäcker politiken som verktyg, organiserar sig. Det är yrvaket men samtidigt genomtänkt. Megafonens aktiviteter – korvgrillning, dans, demonstrationer, ockupationer, föreläsningar, filmvisningar, namninsamlingar, möten, presskonferenser, träning, läxhjälp – täcker in nästan alla delar av de ungas liv. Skillnaden mellan förortsrevolten som började i Husby och de vi har sett i London, Rosengård och Frankrike är att det denna gång existerar en politisk röst. Den stimulerar människor att se sig själva som politiska varelser och kräva tillgång till samhällets alla funktioner. De formulerar problemen och lösningarna på sina villkor.

Kalla det medborgaranda om du vill, eller klassmedvetande, eller civilsamhälle, eller deltagande demokrati. Här händer det på riktigt, med utgångspunkt inte i ord utan i erfarenheter.

Den 26 maj, strax efter att Expressen hade rapporterat om att det var oroligt i Rinkeby tog en ung kille upp sin telefon, filmade korvgrillningen som pågick halv ett på natten och gick fram till Expressens reporter för att ställa frågan ”Är det oroligt i Rinkeby just nu?”. Reportern svarade halvt undvikande att det var lugnt. Killen gav sig inte och fortsatte att fråga runt. Efter svaren från diverse journalister, ambulanspersonal och korvgrillare sammanfattade han filmen som delats på sociala medier under veckan som gått: ”Mina damer och herrar, där ser ni, lita inte på vad Expressen skriver om förorten”.

Aktivister från Megafonen tar gärna incidenten som exempel på vad de försöker åstadkomma: ett självförtroende som stärks, en lins som riktas om. Nu är det förortens tur att tala.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 2 juni 2013.

Annonser