Kinas mobila armé av arbetare

FLAMMAN | De flyttar runt inom sitt hemland för att kunna försörja sina familjer. De arbetar i fabriker och i gruvor. De tillverkar och vi köper. Möt Kinas 200 miljoner migrantarbetare.

Kinas ekonomi växer och frodas. Även om USA:s ekonomi fortfarande är större än Kinas har landet under de senaste åren i praktiken kommit att förvandlas till en supermakt. Kinesiska produkter svämmar över marknaderna, mycket på grund av västvärldens rop på prylar – bland dem datorn denna text nedtecknas på.

Mindre känt är det att denna blommande ekonomi vilar på svetten från 200 miljoner migrantarbetare som varje år lämnar sina hem på den kinesiska landsbygden för att arbeta i städerna. Historiens största massmigration pågår just nu: från byarna, in till Kinas industricenter. Den taiwanfödda författaren Hsiao-Hung Pai kallar de som sveps upp i strömmen för ”Kinas mobila proletärer” i sin bok Scattered Sands (Verso, 2012).

Öppningen av den kinesiska ekonomin, privatiseringar och nedskärningar har alla bidragit till att sätta igång folkförflyttningen. De flesta bönder äger inte tillräckligt mycket mark för att kunna försörja sig själva och får inga pensioner; sjukvården är så gott som icke-existerande på landsbygden. Många bondefamiljer måste skicka någon familjemedlem till staden för att säkra försörjningen.

I talet om världens folkrikaste land är det lätt att människor reduceras till siffror: kineser tenderar att beskrivas som ansiktslösa massor. Med hjälp av vackra och bitvis smärtsamma miljöskildringar och noggrann journalistisk lyckas Pai bryta ner flodvågen till en gripbar nivå. Under långa intervjuer får vi följa proletariserade bönder som med hårda armbågar utåt letar jobb på anslagstavlor i Shenyang från tidig morgon till sen kväll. I sina enkla, tillfälliga, trångbodda hem berättar de om hur de lurats på löner, om sin längtan och saknad till byn och familjen. En gång om året, runt det kinesiska nyåret, åker de hem för att strax efter återvända till staden.

I jordbävningsdrabbade Sichuan möter vi migrantarbetarna som inte haft annat val än att ge sig in i droghandeln för att kunna ekonomiskt hjälpa sina familjer att bygga upp nya hus. Men de mest hjärtskärande historierna tillhör gruvarbetarnas – de som letat sig till någon av alla gruvor i Gula floden-regionen där de kroniska lungsjukdomarna och dödsfallen är förhärskande. Shanxiprovinsen sitter på Kinas största kolreserver och producerar 500 miljoner ton kol årligen. Av Kinas över fem miljoner gruvarbetare är hälften inhemska migranter. En av arbetarna, som till slut lämnade gruvan, berättar att gruvarbete var som armén: om du är beredd att kämpa och dö är du redo att jobba i en gruva.

Henanprovinsen, som med sin frodiga mark, floder och delta en gång i tiden var den kinesiska civilisationens födelseplats, är numera en av de fattigaste provinserna. Så fattigt att människor säljer sitt blod. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet skyllde staten aidsepidemin i Henan på migrantarbetare och prostitution, men som Pai visar hade den i stället med fattigdom att göra. Desperat sålde människor sitt blod på underjordiska kliniker som i sin tur sålde dem vidare till sjukhus (där okontrollerat blod ledde till spridning av hiv) samt läkemedelsföretag som är ute efter billig plasma. Denna blodhandel fortsätter än i dag.

De flesta som Pai möter på sin långa resa från väst till öst vill egentligen stanna hemma. De vill slippa den ständiga exploateringen med lägre löner än vad andra arbetare har, uteblivna löneutbetalningar samt rasismen som både minoriteter och migrantarbetare möter, i såväl fabrikerna som på gatan.

Men trots vidriga förhållanden och hård statlig repression har arbetarprotester blivit allt mer högljudda i ett land vars enda tillåtna fackförening är i maskopi med arbetsköparna. Protester 2010 och 2011 ledde till höjning av minimilönerna.

Migrantarbetare har visat sig vara svårare att organisera än bofasta – de kommer och går, försvinner efter en säsong eller två – men den yngre generationen, bättre och mer utbildad än sina föräldrar, har också visat mer mod när det kommer till strejker och aktioner. Det följer en lång tradition av kamp. Eller som Xue, en vithårig man i 60-årsåldern, uttrycker det: ”Kinas historia handlar om hur bönder förtryckts och hur de varje gång har rest sig för att störta de vid makten.”

Scattered Sands ger en unik inblick i en värld som levererar våra varor.

Shora Esmailian

Publicerad i Flamman nr 21/2013.