Egyptens rörliga revolution

SYDSVENSKAN KULTUR | ”Om vi byter ut någon som är vald enligt konstitutionell legitimitet – ja, då kommer det finnas folk som motsätter sig den nya presidenten också, och en vecka, eller en månad senare kommer de kräva hans avgång”, sade en nyss självsäker egyptisk president, Muhammed Mursi, till The Guardian i helgen. Men plötsligt finner han sig belägrad av samma revolution som förde honom till makten.

Under flera månader har gräsrotsrörelsen Tamarod, Rebell, samlat flera miljoner namnunderskrifter med kravet på nyval. Revolutionens krav – bröd, frihet, social rättvisa – har enligt dem inte uppfyllts under Mursis tid vid makten, och därför måste han avgå, trots att han fick majoritet i Egyptens första fria val. Kampanjen kulminerade i söndags i de största demonstrationerna i Egypten sedan den 11 februari 2011, dagen då Hosni Mubarak tvingades till avgång; vissa bedömer dem rentav som de största någonsin. Militären talar om fjorton miljoner deltagare, aktivisterna säger tjugo.

Det står klart att den egyptiska revolutionen är lika flytande och rörlig som någonsin. Sedan 2011 har det egyptiska folket fällt en diktator och en militärjunta; egyptierna vet att de har makten att avsätta sina ledare – den tycks nästan ta formen av ett långt kollektivt rus. Därmed har också presidenten en poäng när han försvarar sig med att de reser sig mot varje misslyckande från toppen.

En klassisk tanke på revolutionär demokrati är att en ledares mandat omedelbart ska kunna återkallas så fort hen bryter mot folkets krav, om det så har gått en månad eller fem år. Tanken – eller kanske bättre: den revolutionära ryggmärgsreflexen – är inte ny; den har funnits åtminstone sedan Pariskommunens dagar. Men frågan kvarstår vilken ledare som ska lyckas uppfylla de förväntningar som bubblar i Egypten. Och hur tar sig landet ur sin ekonomiska kris när det är så starkt sammanflätat med resten av en värld i samma kris, samtidigt som IMF ställer krav på nedskärningar och åtstramningar? Även om vissa krafter ropar på nytt militärstyre eller en teknokratregering är risken stor att ingen av dem – eller den splittrade oppositionen – kan tillfredsställa ens revolutionens minimikrav.

Nu intar Mursi och Brödraskapet positionen av försvarare av den formella, parlamentariska demokratins långsamma spelregler: vi har tre år kvar på vårt mandat. Revolutionärerna, å andra sidan, kräver med rätta en fördjupad och accelererad demokratisk process. Måndagens aktion där Brödraskapets högkvarter i Kairo sattes i brand kan vara en avgörande vändning i Mellanösterns nutidshistoria: islamisterna framstår inte längre som regionens samhällsomstörtande kraft – utan är tvärtom de samhällsbevarande, dessutom med stöd från USA.

Så flyter revolutionen vidare. Egyptierna har ingen förtryckt vägkarta och kämpar under svåra förhållanden, men med imponerande uthållighet.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 2 juli 2013.