När bruket skulle blandas

SYDSVENSKAN KULTUR | Daniel Poohl erbjuder en annan insikt i hur det var att växa upp i skinnskallarnas tidevarv, skriver Shora Esmailian.

En våg kan vara rolig. Något man leker i, surfar på, som ger glädje. Eller så ger den ro. Dess ständiga och återkommande rytm manar till kontemplation. En våg kan också vara hotfull, om den är stor, överväldigande och överraskande.

1990-talets invandring till Sverige beskrivs ofta som en ”flyktingvåg” och i svenska tidningar, både nu och då, går att läsa formuleringar som ”flyktingvåg sköljer in”, ”krig bakom flyktingvåg”, ”risk för stor flyktingvåg”, ”flyktingvåg hotar”. Sällan associeras begreppet med något positivt, oftast med något okontrollerbart, närmast en tsunami som väller in över oss. Därför är det förvånande att chefredaktören för den antirasistiska tidningen Expo, Daniel Poohl, i sin självbiografiska debutroman ”Som om vi hade glömt” använder just begreppet ”flyktingvåg”.

Jag har aldrig tänkt i de termerna, men jag var en del av den vågen. 1990 steg vi i land i Ystad. Våra första nätter tillbringade vi, tillsammans med andra flyktingar, i ett stort gult hus. Stockholm var huvudstaden, hade någon berättat för mig. På en kulle i Ystad, invid det stora vattentornet där jag brukade leka, blickade jag ut över villaområdet i horisonten och tänkte att det var Stockholm. Våra liv under de två kommande åren var i händerna på SIV – något jag senare förstod inte var en person, utan en akronym för Statens Invandrarverk. Lika gamla levde vi våra liv parallellt med varandra: jag på olika flyktingslussar och förläggningar, huvudpersonen Daniel i den sömniga bruksorten Åsensbruk i Dalsland.

Tillsammans med lillebror David delar Daniel rum i den trånga trean medan deras ensamstående mamma försöker få livet som undersköterska att gå ihop, med allt vad de långa timmarna och den knappa lönen innebär. ”Som om vi hade glömt” är en skildring av arbetarklassen och dess ansikten i ett Sverige på väg in i en kris. Där finns de som arbetar inom offentlig sektor, men också de som livnär sig genom att varje dag gå in genom grindarna till ortens hjärta: pappersbruket.

Daniel vandrar genom orten på kvällarna, kikar in genom de tomt gapande fönstren och gläds när flyktingarna från främst Balkan kommer till Åsensbruk i början av 1990-talet. Plötsligt får den sovande orten nytt liv med fyllda gårdar, nya grannar, kompisar. Visst uppstår konflikter mellan ortens barn och de nyanlända – och även mellan flyktingfamiljerna – men i Daniels värld, präglat av det långsamma förfallet i ett industrisamhälle, är tillskottet välkommet: ”Flyktingarnas ankomst skapade ändå en känsla av att vi växte”.

Det finns de – främst ett killgäng i samma ålder som elvaårige Daniel – som inte känner likadant. De talar om flyktingarna som ”kriminella”; efter ett sommarlov kommer de till skolan med rakade skallar, kängor och bombarjackor. De har fattat intresse för vit-maktbandet Ultima Thule och drar sig inte för att kasta glåpordet ”blatte” omkring sig. I Daniel och hans vänners värld är semi-nazisterna ”de taskiga” som ska sägas emot, och ju längre tiden går desto mer medvetet antirasistiska blir Daniel och hans närmaste kamrater.

Arbetarsverige, invandringen, krisen, 1990-talets rasist- och nazistvåg: allt har skildrats förut, i sakprosa såväl som dokumentärt. Vad nytt kommer Poohl med? Han lyckas varken beskriva bruksortens historia eller arbetarnas liv och leverne på ett rörande sätt, eller det dalsländska landskapet målande. Människorna tecknas i tunna, ytliga porträtt. Tyvärr springer Poohl förbi de gestalter som kunde ha gett ett större djup till romanen och förstärkt historien. Jag hade hellre läst mer om Bengt och Kristina som gömmer flyktingar än om Gerth, pappan till Daniels halvbror; mer om den utåtagerande flyktingpojken Arif än om detektivklubben ”Hemliga trean”.

Men det nyskapande med ”Som om vi hade glömt” är, trots allt, att denna brytpunkt i Sveriges historia skildras från ett barns perspektiv. Även om Poohl tenderar att berätta mer om fotbollsspel än om flyktingarnas och ortens öde ger en mellanstadiekilles funderingar om 90-talet insikt i en värld från ett annat håll.

För mig är det lite som att i efterhand tala i telefon med något av de svenska barnen därborta i villaområdet vid horisonten – och dessutom med någon som inte kände sig hotad av sådana som mig. Det är en röst värd att lyssna till, om inte annat så bara för den saken.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 28 augusti 2013