Bruna utbrytarfack splittrar arbetare

Posted on 18 december, 2013

0


DAGENS ARENA | Videon är inspelad i Frihamnen i Stockholm. Framför containrar och grävskopor vandrar två äldre män, ackompanjerade av fiskmåsljud, trummor som hämtade från en slagscen i en fantasy-film och tutande skepp.

Männen annonserar att de ska starta ett nytt fackförbund. De är arga över pamparna i svensk arbetarrörelse och över att facken ”utesluter medlemmar som vågar ha en annan politisk uppfattning”. Det påstås att det nya fackförbundet Löntagarna är politiskt oberoende, men de tre grundarna – Jan Sjunnesson, Sven Pernils och Joakim Wallerstein – är alla sverigedemokrater.

Men okunskapen om skillnaden mellan en fackförening och ett fackförbund – ett förbund organiserar en eller flera närliggande branscher, som Kommunal eller IF Metall, medan SD:s anspråk är att samla alla – avslöjar att dessa sverigedemokrater inte har någon förankring inom arbetarrörelsen. Ändå finns det skäl att oroa sig över att Löntagarnas propaganda kan spela på missnöjessträngar, precis som sitt moderparti.

Men det verkligt oroväckande är kanske inte att Sverigedemokraterna har bildat en ny fackförening som erbjuder låga avgifter, utan nyheten i november om att var sjätte LO-medlem vill rösta på Sverigedemokraterna. Störst stöd finns bland arbetare organiserade hos Transportarbetarförbundet och Byggnads, där 20 respektive 30 procent skulle rösta på SD om det var val i dag. Medan de borgerliga partierna tillsammans inte får mer än 14 procents stöd bland LO:s medlemmar har Sverigedemokraterna seglat upp till det näst största parti.

Kanske är det inte förvånande att det främst är transport- och byggnadsarbetare som sympatiserar med SD, då de dagligen bevittnar konkurrens och dumpning av löner och arbetsvillkor i större utsträckning än arbetare i andra branscher. Men räcker detta som förklaring till varför allt fler vänder sig till rasistiska ideologier?

LO:s svar på de alarmerande siffrorna är att anordna kurser och seminarier i tolerans och människors lika värde. Tillsammans med Socialdemokraterna har LO dessutom tagit fram ett gemensamt handlingsplan med tio ”ordningsregler” för den svenska arbetsmarknaden. Bland reglerna finns krav om att Lex Laval rivs upp och att kollektivavtal ska gälla som lön. Allt detta är gott och väl, men återigen: räcker det?

Inom LO finns de förbund som tar striden för alla arbetare, oavsett ursprung. Kommunal har lagt mycket resurser på att stötta de thailändska bärplockare som år efter år blir exploaterade i de svenska skogarna. De har stått upp för bärplockarna och agerat utifrån klassisk arbetarrörelsesolidaritet. Kommunals exempel skulle kunna följas av LO-ledningen. De rasistiska värderingarna har mycket svårare få fäste om arbetare känner att facket och arbetarrörelsen står på deras sida, i alla strider, på varje plats där marken försvinner under fötterna.

Den enda vägen ut är att ta kampen där den står: strida för att behålla jobben på Volvo lastvagnar i Umeå, bekämpa avregleringen av transportmarknaden, varsla arbetsplatser som inte följer kollektivavtal, kämpa mot privatiseringar som leder till lägre personaltäthet. Om det är något den klassiska arbetarrörelsen har att lära oss är det detta: klassens enhet smids bara i kamp. Då finns det inte länge någon grund för bruna splittrarfack.

Shora Esmailian

Publicerad på Dagens Arena den 18 december 2013.

Advertisements
Posted in: Analys, Rasism