I galen oljetunna

SYDSVENSKAN KULTUR | Kerstin Lundells bok om oljeindustrin känns ofärdig, skriver Shora Esmailian.

Det bådar gott. En bok som ska sätta smutsiga oljebolag under luppen, granska deras brott och förhoppningsvis leda till ett sting i det svenska samvetet. Det rör sig om Kerstin Lundells ”Det svarta blodet – kampen om oljan”. Förväntningarna är höga. Lundell tilldelades grävande journalisters pris Guldspaden för sin förra bok, som granskade Lundin Petroleum. Men det dröjer inte längre än till sidan 20 förrän man blir smärtsamt medveten om att hon inte fångar läsaren.

Av säkerhetsskäl har Lundell gjort flest intervjuer utanför de mest riskfyllda zonerna, som Ogadenprovinsen i Etiopien, känd efter Johan Perssons och Martin Schibbyes fångenskap. Vittnesmålen om oljebolagens och diktaturers övergrepp på lokalbefolkningen berättas från exilen – vilket inte behöver vara ett problem i sig, men de snabba och genomhastade porträttten ger inget annat än en distanserad bild av dessa människoöden. I stället för att utnyttja kunskapen hos sina intervjupersoner – både lokalbefolkning och forskare – verkar Lundell vara mer intresserad av att berätta om sig själv, sina bravader, resor och de situationer hon hamnar i. Jag hade också önskat att slippa läsa klyschiga beskrivningar av människor på den afrikanska kontinenten såsom ”tuaregerna, de mytomspunna nomaderna som rör sig runt på kamelrygg i Sahara” eller: ”i den somaliska kulturen ska en kvinna vara oskuld när hon gifter sig”.

Jag betvivlar inte att Kerstin Lundell har grävt fram mycket – och bevärande – fakta om oljebolagen som behöver se dagens ljus. Men hon lyckas inte presentera sitt material pedagogiskt – ett försvarstal från ett av de granskade oljebolagen presenteras rakt upp och ner över flera sidor. Hon litar inte heller på att läsaren är intelligent nog att dra egna slutsatser. Ett exempel av många: Efter att ha redovisat uppgifter om USA:s relation till Etiopien behövs inte meningar som ”Om man på amerikanska ambassaden i Addis Abeba anser att situationen kring oljan är brutal, då är den det”.

Det är också slående hur få källor Lundell presenterar. Mycket av texten går ut på att jag som läsare fullt ut ska lita på hennes anonyma källor. Lundells avsikt och engagemang går inte att ta miste på, men för trovärdighetens skull hade fler hänvisningar varit på sin plats.

Det hade inte skadat om en redaktör hade gjort sitt jobb med ”Det svar- ta blodet”. I nuvarande skick har texten snarast karaktären av en personlig dagbok eller en journalists anteckningsbok, i stadiet före manus.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 3 januari 2014.