Avtalet kan bidra till att bilden av Mellanöstern förändras

SYDSVENSKAN KULTUR | Så hände det till slut: ett avtal mellan Iran och de så kallade 5+1-länderna – USA, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Kina – skrevs på i november förra året. En del av sanktionerna hävs mot att Iran så gott som fryser sitt kärnkraftsprogram. Överenskommelsen börjar gälla i dag, med en prövotid på sex månader.

En bekant till mig som arbetar inom den iranska bilindustrin drar en lättnadens suck; säger att det här är bra för affärerna och ekonomin. ”Folk har börjat hoppas!” Den fabrik han arbetar på tillverkar reservdelar för Mellanösterns största bilfabrik: Iran Khodro. Hans och kollegornas uppehälle står och faller med att bilindustrin blomstrar. En sjunkande produktion och 100 000 uppsagda är hittills resultatet av de kompakta sanktionerna.
Också andra sektorer, som läkemedelsindustrin, har drabbats hårt. Även om sanktionerna inte varit riktade specifikt mot apotek och sjukhus har importen av mediciner sjunkit med trettio procent. Patienter med progressiva muskelsjukdomar som intervjuas på al-Jazira ser fram emot att åter få tillgång till bromsmediciner.

När iranierna – till mångas förvåning – strömmade till valurnorna förra sommaren var det just för att sätta ner foten och meddela regimen att de fått nog av ekonomisk regression. Hittills har president Hassan Rohani uppfyllt sina vallöften om att tina upp relationerna med Väst.

Närmandet mellan Iran och USA är historiskt. Det goda är att trycket lättar och hårt pressade iranier faktiskt får ett bättre liv. Politiska rörelser i Iran har dessutom sett sanktioner och krigshot som ett stort problem för möjligheterna till motstånd: ett yttre strypgrepp som regimen effektivt fortplantat inåt. När det släpper kan det bli lättare att demonstrera eller strejka utan att anklagas för att vara landsförrädare.

Men det finns tvivelaktiga aspekter av den till synes lätt justerade Mellanösternpolitik som Obama ägnar sig åt. Är det rätt läge att knyta band till den iranska regimen när den är så djupt inblandad i kriget i Syrien? Utan Irans hjälp – ekonomiskt, militärt, politiskt – hade Bashar al-Assad omöjligen kunna sitta kvar vid makten. Nyligen rapporterades att de stora västmakterna nu lutar åt att Assad är det bästa alternativet för Syrien. Uppgifterna om att västerländska säkerhetstjänster besökt Damaskus kom visserligen från regimens vice utrikesminister, men allt mer talar för att närmandena till den islamiska republiken går i takt med dem till Assadregimen.

Men kanske är avtalet i slutändan av godo? Sedan revolutionen 1979 har Iran ständigt demoniserats som den onda makten i regionen, själva källan till all ondska i officiell islamofobisk diskurs. Kanske börjar hetsen mattas av? Minskad avhumanisering av Mellanösterns invånare vore en stor gåva till världsläget, något som skulle kunna eka ända in i Västeuropa. Å andra sidan går det inte att utesluta att öppningen stärker diktaturen i Iran. President Rohanis tolkning av överenskommelsen är trots allt triumfatorisk: här är ”de stora makternas kapitulation inför den stora nationen Iran”. Men hopp om arbete och medicin åt 80 miljoner iranier är, än så länge, den mest konkreta frukten.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 21 januari 2014.