Små steg och stora pengar

SYDSVENSKAN KULTUR | Riskkapitalisternas intåg i vården, skolan och omsorgen debatteras ivrigt. Shora Esmailian går tillbaka till valfrihetsrevolutionens rötter.

Våren 1991. Den ekonomiska krisen närmar sig en kritisk punkt. Det är några månader kvar till valet, inflationen är extrem, vilda strejker sköljer fram och arbetsmarknadsminister Mona Sahlin lägger fram ett krispaket som ska rädda ekonomin. Förslag om lönestopp och strejkförbud sticker ut. Strejkförbudet blir aldrig verklighet, men i samma veva införs en ny kommunlag. Plötsligt öppnas möjligheten för kommuner att lägga ut välfärdstjänster på andra aktörer: ideella organisationer och vinstdrivande företag ska kunna vårda, serva, utbilda.

Bakom reformen stod de ekonomer som under 1980-talet opererade inifrån finansdepartementet, den så kallade ”kanslihushögern”. Deras anklagelsepunkter mot den offentliga sektorn: stelhet och byråkrati. Deras mission: förnyelse genom konkurrensutsättning. Stora förhoppningar om ökad kvalitet och kostnadsbesparingar blåstes upp. Efter valet hösten 1991 tog den borgerliga regeringen över stafettpinnen i den så kallade valfrihetsrevolutionen, men rusningen mot den nya utopin hade börjat redan på 1980-talet när nyliberalismen slog igenom i Sverige, inklusive i socialdemokratin. Krisen rev sedan ner fördämningarna i folkhemmet så att de nyliberala doktrinerna kunde ta över.

Sedan dess har allt mer av välfärden privatiserats. Skola, bostäder, primärvård, sjukhus. Men trettio år efter kanslihushögern når debatten om vinster i välfärden nya höjder, på tv, partikongresser, i riksdagen. Effekterna av valfrihetsrevolutionen är på allas läppar.

En utlösande faktor var Carema-skandalen på Koppargården hösten 2011 med de beryktade blöjvägningarna; sedan dess har frågan aldrig försvunnit från dagordningen. Inför årets val ligger den högst upp igen. Bokutgivningen vittnar också om intresset – särskilt för riskkapitalisters inflytande i Sverige.

Om man blickar tillbaka på avslöjandena om Koppargården stod det klart, efter att allmänhetens initiala upprördhet hade lagt sig, att blöjvägningarna inte var själva sensationen. Mer upprörda verkade medborgarna vara över att riskkapitalbolag som Attendo och Vardaga (före detta Carema) kan göra vinst genom att driva verksamhet inom skattefinansierad välfärd. Så varifrån kommer vinsten och hur uppstår den?
Trots det lite för röriga och spretiga upplägget lyckas Erik Palm belysa vinsternas ursprung i ”Carema-skandalen”. Läsaren får bland annat ta del av en intervju med en tidigare chef inom ett riskkapitalbolag som vittnar om besparingar, pusslande med schema och ständiga vikarier. Tvåsiffrig vinstmarginal skapas inte genom att spara in på blöjor. Det sker med hjälp av personalbesparing.

I den nyutgivna, internationella studien ”Marketisation in Nordic Eldercare” tittar forskare på hur äldreomsorgen i sju länder – de skandinaviska, Finland, Kanada och USA – påverkats av privatiseringar. En av slutsatserna är precis vad den intervjuade chefen i ”Carema-skandalen” vittnar om: personaltätheten är i genomsnitt tio procent lägre hos privata utförare än hos offentliga. Andelen timanställda är högre, hela nitton procent, jämfört med tretton procent i offentligt styrd verksamhet. Skillnader går också att hitta i andel med formell utbildning: endast 76 procent av personalen har någon sådan, mot 82 procent i offentlig regi.
Rädd för att åldras på ett äldreboende drivet av riskkapitalister? Det behövs ingen kula för att spå in i framtiden. Palm gör en intressant jämförelse med äldrevården i USA, som till över 50 procent är vinstdriven; ”bara fyra procent av amerikanerna uppger att de vill bo på ett äldreboende den dag de inte kan ta hand om sig själva”.

I sin pedagogiskt upplagda, välskrivna och underhållande bok ”Finansfurstarna” visar Lotta Engzell-Larsson vilken stor förmögenhetsöverföring som skedde i Sverige i spåren av 1990-talets avregleringar. Miljoner och åter miljoner av det gemensamt ägda hamnade i fickorna på några få riskkapitalister. Och välfärden i Sverige fortsätter, än så länge, att vara en del av en mycket lukrativ marknad: de 75 miljarder kronor som riskkapitalister drog in till sina fonder under 2006 kan likställas med den sammanlagda budgeten för utbildnings- och rättsväsendet.

När Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, undersökte frågan om vinster i välfärden för två år sedan kom man fram till att rörelsemarginalen för privata utförare inom välfärdsföretag ligger nära dem i näringslivet i allmänhet, men tack vare de låga riskerna och de relativt låga kapitalinsatserna har företag inom välfärdsområdet – vård, skola, omsorg – en avkastning högre än snittet. För 2010 låg vinsten på fjorton procent, jämfört med åtta procent för andra privata företag i Sverige. Finanskrisen 2008 ledde till att många företag i Sverige fick mindre vinst, men företagen inom välfärdssektorn märker ut sig, inte bara genom högre avkastning, utan också genom en snabbare ökning av vinsterna.

Ett par decennier efter valfrihetsrevolutionens begynnelse tycks så Sverige härjas av en annan slags kris: ett överflöd av vinster kramas ut ur välfärden, till allmänt utbrett missnöje. Vad är lösningen? Att återta allt i offentlig regi – eller kanske ska vissa delar drivas av privata, men icke-vinstdrivande aktörer? I antologin ”Non-profit och välfärden” tas Tyskland upp som exempel på en lyckad kombination: där är katolska kyrkans Caritas näst största arbetsgivare i välfärdssektorn efter den tyska staten.

Vanliga medborgare vill engagera sig! Trots att Sverige inte har någon lång tradition av filantropiskt arbete finns i dag många frivilliga inom organisationer som Röda korset – och de kan bli fler, enligt en av författarna. Men människors behov har aldrig lösts genom volontärsarbete och frivillighetsarméer. Frågan är hur personer i civilsamhället bäst påverkar? Genom individuella välgörenhetshandlingar eller genom kollektiva och politiska?

Så korresponderar ändå dagens debatt med det tidiga 1990-talets. Den tidens politiska beslut dyrkade upp låset till den offentliga sektorn och lämnade fritt fram för vinstjägarna; nu bryts motsatta perspektiv mot varandra, i striden om hur välfärden ska organiseras framöver. Ingen utveckling är skriven i sten eller nedsänd av marknadens gud: den formas genom utgången av kampanjer, idéer, offensiver, aktiva intressen. I det finns en tröst. Om vi vill kan vi göra på ett annat sätt.

Böcker
”Non-profit och välfärden”, red. Kurt Almqvist, Viveca Ax:son Johnson, Lars Trägårdh (Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, 2013)
”Caremaskandalen – Riskkapitalets fantastiska resa i äldrevården”, Erik Palm (Carlsson bokförlag, 2013)
”Finansfurstarna – Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna”, Lotta Engzell-Larsson (Weyler, 2013)
”Marketisation in Nordic eldercare: a research report on legislation, oversight, extent and consequences”, red. Gabrielle Meagher & Marta Szebehely (Stockholms universitet, 2013)

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 19 januari 2014.