Ingen vår för Egyptens kvinnor

Posted on 8 maj, 2014

0


kvinna talar 2011SR OBS | Bakslagen för de som såg upproren på Tahrirtorget som en vår också för kvinnosaken har blivit många. Kvinnor stod i främsta ledet på demonstrationstågen, men nu har hoppet förbytts i förtryck igen. Vid makten sitter en general som förordar oskuldskontroller och klanstrider på grund av heder har dödat många.

Dagens radioessäist, Shora Esmailian, har läst boken ”Do Muslim Women Need Saving?” av antropologen Lila Abu-Lughod som menar att analysen i väst, att det är islams fel, är för grund.
Essän är producerad av Umami produktion.

Vissa har påkar i händerna, andra molotovcocktails. De unga männen hoppar ut ur den vita pickupen och tar sikte på nästa offer. Det har hunnit bli sval kväll, och i vanliga fall skulle en livlig kommers ha pågått på gatorna här i Aswan i södra Egypten – men nu: de värsta klanstriderna staden har upplevt i modern tid.

Den tändande gnistan var när män från den ena klanen trakasserade en kvinna från den andra klanen. Kanske hade bråket runnit ut i sanden, om det inte var för att en annan kvinna dödades. Då brast alla hämningar. Trakasserierna och mordet – båda med kvinnor som offer – upplevdes som så extrema kränkningar av klanhedern att unga män beslöt sig för att hämnas genom att skjuta eller hugga ihjäl medlemmar av motståndarsidan. Hittills har över 20 män från båda klanerna dödats, Aswan har fyllts av soldater som försöker få läget under kontroll, kaos råder, det går inte att vara kvar.

Jag tvingas fly staden hals över huvud. På väg bort från de brinnande däcken och de nervösa soldaterna slås jag av en paradox. Sexuella trakasserier är ökänt vanliga i Egypten – så varför detta våldsamma värn av en trakasserad kvinna? En kvinna i Egypten ärver hälften så mycket som sin bror – men när en kvinnas blod spills startar en eldstorm av sammandrabbningar och blodet kokar mycket högre än om ”bara” fem eller tio män dödas. Det är något stört med könsmaktsordningen. Kvinnans heder är klanens, och den ska försvaras till varje pris – samtidigt som kvinnan dagligen förnekas rätten till sin kropp och sitt arv.

Hur ska vi förstå de genusmekanismer som verkar i ett land som Egypten, arabvärldens folkrikaste nation? Ett förföriskt enkelt och vanligt svar är förstås: islam. Det är islam som förtrycker kvinnan, det är från islam hon måste räddas.

Antropologen Lila Abu-Lughod har just kommit ut med boken Do Muslim Women Need Saving?. Hon menar att västvärldens fokus på islam som källan till all sorg och bedrövelse för kvinnor i länder som Egypten inte svarar mot deras egna upplevelser – i stället uttrycker det västs egna intressen. En orientalism med genusförtecken har, menar författaren, blivit allt mer framträdande sedan kriget mot Afghanistan 2001. Abu-Lughod går noga igenom det amerikanska krigsmaskineriets förevändningar om att de afghanska kvinnorna behöver räddas, de bästsäljande böckerna om förtryckta muslimska kvinnor som trycks i upplaga efter upplaga, hur feminism allt som oftast likställs med värderingar som existerar endast i Väst – hur kvinnor som behöver vår räddning alltid finns någon annanstans, långt bort.

På sina håll kan boken kännas tio år för gammal, men dess stora förtjänst är intervjuer med de kvinnor som Abu-Lughod under långa perioder följt och levt med, både i västra och i södra Egypten.

Kvinnorna berättar om olika svårigheter. Bekymren med att betala för cancerbehandlingen, en liten näringsverksamhet som inte kan försörja familjen på grund av korrupta poliser som kräver pengar, alkoholiserade män, svårigheter att ta sig ut ett våldsamt och destruktivt äktenskap. Men ropar dessa kvinnor på räddning utifrån? Knappast. Inte bara ställer de sig frågande till gängse syn på dem som undertryckta, undergivna varelser – och det på grund av islam – de visar också stolt upp sina bedrifter trots svåra förhållanden. Och även om de inte talar i termer av ”patriarkat”, ”feminism” eller ”frigörelse” är deras reflektioner ofta systemkritiska. För kvinnorna som Abu-Lughod intervjuar är det fattigdom, statens förtryck eller den unga generationens individualism som är roten till det onda.

Våren 2011 var läget i Egypten helt annat än nu. Då fanns det hopp. Kvinnor deltog överallt i den revolutionseld som löpte genom arabvärlden. Från Tunisien, via Libyen, Egypten, Jemen och Bahrain till Syrien gick mängder av kvinnor ut på gatorna, marscherade jämte männen och krävde sina egna rättigheter. I färska temanummer från två ledande tidskrifter, Journal of Middle East Women’s Studies och Middle East Report, skildras det engagemang som svepte genom regionen. Nu tycktes tiden vara inne för den arabiska kvinnan att ta sin rättmätiga plats – inte på bekostnad av islam, utan genom avskaffandet av de gamla ruttna regimerna.

Nu regerar kontrarevolutionen i Egypten. Ja, bara några månader efter Mubaraks fall, under den första perioden av militärstyre, kom bakslagen. Gripna kvinnliga aktivister utsattes för famösa så kallade oskuldstester: soldater förde in sina fingrar i kvinnors kön för att – galet som det låter – undersöka om de var oskulder. Armén förde propagandakrig mot revolutionärerna som kvinnor utan heder.

Om Tahrirtorget från början hade fungerat som en frizon från sexuella trakasserier återkom de mycket snart och fick på sina håll epidemiska proportioner: hundratals män kunde omringa en kvinna, slita av henne kläderna och våldta henne – mitt i en demonstration. När det var som värst registrerades tiotals sådana incidenter vid ett och samma tillfälle.

Men paradoxalt nog var det inte militäranhängare eller islamister som utförde mobbattackerna, utan män som poserade som revolutionärer.

Jag minns själv hur horder av män som kastade sten mot armén i centrala Kairo våren 2012 i nästa stund vände sig mot mig och försökte ta mig i skrevet eller på brösten. Det går inte att skylla allt på islam, men inte heller allt på staten – förtrycket sitter djupare än så. Det krävdes närmast militär organisering av aktivister som ingrep med påkar och pepparsprej till försvar för utsatta kvinnor för att mobbattackerna på Tahrir skulle minska. Kamp mot sexuella trakasserier blev under 2012 och 2013 en del av det revolutionära programmet i Egypten – men nu sker inga massdemonstrationer längre.

Vid makten sitter general Abdul Fattah al-Sisi. Som Mervat F. Hatem visar i Middle East Report skiljer sig inte hans syn på kön från den störtade presidenten Muhammed Morsis. Det har framkommit att den anonyma källa i armén som försvarade oskuldstesterna med formuleringar som att dessa kvinnor ”inte är som våra döttrar, utan flickor som har sovit i tält med manliga demonstranter” var just general Sisi. Alla räknar med att Sisi vinner presidentvalet senare i vår. Han rider på en våg av popularitet som Egyptens nya landsfader, patriarken som ska skänka stabilitet och heder åt nationen, den ridderlige mannen som återställer ordningen – kontrarevolutionens ansikte.

Med honom vid makten i ett decennium eller två riskerar alla segrar från våren 2011 att gå förlorade.

Det finns små ljusglimtar. Egypten har fått sin första kvinnliga partiledare: Hala Shukrallah för liberala al-Dostour. För första gången har en läkare ställts inför rätta för könsstympning som, i det här fallet, ledde till den 14-åriga flickans död. Men i det stora hela är mörkret på de egyptiska gatorna kompakt. De eldar som för några veckor sedan brann för inte kvinnors intressen framåt. Klanstriderna i Aswan är ett symptom på hur långt den egyptiska politiken regredierat sedan de euforiska dagarna på Tahrir.

Debatten i väst, å andra sidan, har inte mycket kontakt med denna rörliga politiska verklighet: här pågår fortfarande svartmålning av slöjor, hederskulturer och islam som eviga källor till elände. Som om inte muslimska kvinnor rört på sig de senaste åren.

Abu-Lughods svar på frågan om huruvida de behöver räddas är föga förvånande ”nej”, men hon har en tendens att hamna i andra diket. När hon relativiserar begrepp som frihet, plikt och samtycke och menar att de kan betyda en sak för en kvinna i väst och en helt annan för en kvinna i Egypten trampar hon heltfel. Människors intressen av frihet och jämlikhet kan inte vara en fråga om subjektiva upplevelser. När en kvinna ärver hälften av en man, eller trakasseras av en främmande man, är det objektivt fel, oavsett hur hon själv ser på saken – så måste utgångspunkten vara för en revolutionär feministisk politik.

Den arabiska våren visade att könsmaktsordningens mekanismer inte står skrivna i någon helig bok. De är föremål för politisk kamp. Ibland rycker kvinnor fram, ibland pressas de tillbaka. Det beror på hur starka deras rörelser och andra krafter som verkar för förändring är – och vice versa. Relationerna mellan könen skiljer sig inte åt bara geografiskt utan kan också, som fallet Egypten visar, skifta under kort tid på en och samma plats.

Slutsatsen av en läsning av Abu-Lughods bok Do Muslim women need saving?, Journal of Middle East Women’s Studies och Middle East Report är att revolutioner som dom som startade i Tunisien 2010 är kvinnors bästa hopp: inte nödvändigtvis revolution mot islam, utan mot alla de tunga sociala strukturer som trycker ned kvinnor. Bara när revolutionen går framåt kan kvinnor göra det. Just nu pressas kvinnorna tillbaka mot ruta ett.

Shora Esmailian

Här kan du höra inslaget som sändes i programmet OBS i Sveriges Radio P1 den 8 maj 2014.

 

Annonser