FI okritiskt mot kapitalismen

Posted on 5 maj, 2014

0


DAGENS ARENA | Feministiskt Initiativ är ett parti med haltande klassanalys och bristande omfördelningspolitik. Men vad annat är att vänta från ett parti som inte växer fram ur arbetarrörelsen.

Läste jag rätt? ”För en global kapitalism med mänskligt ansikte”. Jag saktar ner och läser om. Det står klart och tydligt. Jag har inte läst fel. Det är Feministiskt Initiativs Veronica Svärd och Kenneth Hermele som i en replik till Arash Hakimnia i Fria Tidningen menar att det parti de tillhör kommer att arbeta ”för en global kapitalism med mänskligt ansikte”.

Första reaktionen är att gapa av förvåning, för jag har ändå haft föreställningen att Feministiskt Initiativ har sett sig som en radikalare kraft än andra inom svensk politik.

Som många har påpekat skulle FI knappast basunera ut sin kamp för en sexism med mänskligt ansikte, eller en rasism med mänskligt ansikte. Men om kapitalismen har man uppenbarligen illusioner. Mot den är man, när allt kommer omkring, inte lika kritisk.

Att arbeta för en kapitalism med mänskligt ansikte är förstås en hederlig reformistisk vision. Men finns det någon lärdom från det gångna halvseklet är det att ett sådant ansikte sällan blir mer än en mask, som kapitalismen förr eller senare sliter av sig.

Länder som Sverige var på väg att ta avgörande steg ut ur kapitalismen på 70-talet – minns löntagarfondernas ursprungliga ambitioner – men när de stoppades var det slut på förmänskligandet.

Sedan dess har de nyliberala ångvältarna rullat tillbaka den ena reformen efter den andra. Allt tyder på att detta är kapitalismens inneboende logik – minst lika svår att uthärda som det patriarkat FI säger sig vilja avskaffa helt och hållet.

Under våren har debatten i vänsterpressen handlat om hur ”vänster” Feministiskt initiativ är och hur de förhåller sig till klass. Själva menar partiets företrädare att ”klassperspektivet är genomgående” i deras politik eftersom ”de som utgör arbetarklassen i dagens Sverige är till exempel framför allt kvinnor, rasifierade personer och personer med funktionsnedsättning” – ett resonemang som upplöser klass i de andra favoritkategorier FI har. Den blinda fläcken blir inte mindre blind för att FI säger sig ha minst tre andra ögon.

I stället för en konsekvent klassanalys stoltserar FI med en politik för ”att sätta mänskliga rättigheter främst”. Men är inte det något en majoritet av riksdagspartierna skulle skriva under på? Finns det en mer urvattnad och avpolitiserad målsättning?

Inom ramen för denna puttrande trevliga humanism sätter FI olika förtrycksordningar vid sidan av varandra, parallellt och med samma tyngd. Som om homofobins rötter och historia skulle vara likvärdig med rasismens, eller dynamiken i diskriminering av funktionshindrade densamma som den i exploateringen av arbetet.

En intersektionell analys kan vara ett användbart verktyg för att identifiera mönster och nyanser, men att påstå att alla förtryck korsar varandra i en enda stor plockepinnhög underlättar varken för att förstå eller förändra världen. Det kan bara sluta i förvirring.

Kanske är det också därför FI menar sig vara ”oberoende opposition till båda blocken” – varken höger eller vänster. Vi har hört det förut: resultatet manifesteras i dagens Miljöparti, som i den ena frågan efter den andra bedriver en rent borgerlig politik.

Men varken FI:s haltande klassanalys, bristande omfördelningspolitik, svajande mittenposition eller arbetet för en global kapitalism med mänskligt ansikte borde förvåna. Ett parti som inte växer fram ut ur arbetarrörelsen blir inte bättre än så.

Shora Esmailian

Publicerad på Dagens Arena den 5 maj 2014.

 

Annonser