Rädslans murar

SYDSVENSKAN KULTUR | Nya numret av Glänta är motsatsen till den fördummande migrationsdebatten, skriver Shora Esmailian.

Ibland skjuter flyktingpolitiken högt upp på väljarnas lista. Det brukar infalla under valår och en fråga av relativt liten betydelse för medborgarnas vardagsliv blir oproportionerligt stor. För även om Sverige är ovanligt generöst för att vara ett västland framstår 80 000, antalet personer som Migrationsverket tror kommer att söka asyl under 2014, som slående futtigt i skuggan av 51,2 miljoner – det totala antalet människor som under förra året var på flykt undan krig, klimatförändringar och matbrist. Hälften av dem var barn, enligt FN. Siffran är den högsta sedan andra världskriget.

Samtidigt pågår Almedalsveckan, nazistiska Svenskarnas parti anordnar möten i Visby, och under tisdagen vigde Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson nästintill hela sitt tal åt hur vi måste täppa till gränser och utesluta människor. Utanför Siciliens kust upptäcks en flyktingbåt där trettio män har omkommit – en nyhet som knappt når oss.

Kulturtidskriften Gläntas senaste nummer, med tema Migration, blir då en fördjupande oas i en deprimerande verklighet och fördummande debatt. Tidskriften ska ägna hela året åt migration, med ytterligare två temanummer, en blogg, samtalskvällar och utställningar.

Blandningen av prosa, reportage och kortare flyktberättelser från anonyma gömda flyktingar är perfekt, men det är ändå essäerna som ger mest. Eve Geddies klargörande text om EU:s dubbla ansikte tar höstens sjunkande båtar, med hundratals döda syrier, som exempel: utåt sörjde de europeiska ledarna medan överlevarna fängslades och unionen byggde högre murar och skärpte övervakningen. Den avslutande texten av juridikprofessorn Catherine Dauvergnes är en initierad genomgång av hur Australien gått i bräschen för att kriminalisera sökandet av asyl. Rättigheten blir ett brott, kontrollen av människors rörelser ökar när rika nationer cementerar sina gränser.

Men mina frågor kvarstår: Hur kommer det sig att politiker i den rika delen av världen lägger så mycket kraft och resurser på invandringsfrågor? Varför fortsätter rasistiska partier att växa i den rikaste delen av världen? För hör och häpna: 86 procent av världens 50 miljoner flyktingar befinner sig i utvecklingsländer, lett av Pakistan, Iran, Libanon, tätt följt av Jordanien, Turkiet och Kenya. De massor som flyr är långt borta, men fruktan är störst här. I kommande nummer hoppas jag på en essä som reder ut denna skevhet.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 4 juli 2014.