Kalifatet 2.0 är här

DAGENS ETC | En våt dröm för jihadister har gått i uppfyllelse: kalifatet – ett islamiskt rike – har utropats. Inte i några grottor i ett avlägset hörn av umma, utan i den islamiska världens klassiska centrum, i Syrien och Irak, där de umayyadiska och abbasidiska kalifaten en gång tronade.

Men om de dynastierna förde islam till kulturella triumfer och guldåldrar är det barbariet som segrar denna gång. Vägen till kalifatet 2.0 kantas av maskingevärsmassakrer, söndertrasade stater, extremsekterism, återfall i det minst primitiva strafftänkande och – inte minst – grusade förhoppningar om demokrati.

Det var ju trots allt inte jihadister som stod i främsta ledet under hoppets år 2011. Även om islamister, precis som alla andra i Mellanöstern, hade blivit förtryckta och nedtystade av sekulära, korrupta, väststödda diktaturer så tändes inte gnistan av dem. Orättvisor, bristen på bröd, arbete och frihet var de sporrar som drev araberna att gå man hur huse och störta den ena despoten efter den andra.

För första gången sedan 2001 och det så kallade kriget mot terrorismen tycktes vinden ha vänt. De studenter, hemmafruar, arbetare, arbetslösa och andra som demonstrerade var förstås ofta troende, men islamismen var inte deras främsta motor.

I arabvärldens folkrikaste nation gick egyptierna till och med så långt att de förra sommaren – med arméns hjälp: en pakt med djävulen, som det senare skulle visa sig – svepte undan islamisten Muhammed Mursi, trots att han var landets första demokratiskt valda president. Hans ekonomiska politik och oförmåga att uppfylla revolutionens krav utlöste resningen, men många egyptier anser också att Mursi och Brödraskapets islamism är för hård och sträng för deras smak. Och då ska poängteras att egyptier i allmänhet är tämligen religiösa.

Under Den arabiska våren talades det hoppfullt om att al-Qaida spelat ut sin roll. Snart kunde jihadismen skrivas in i historieböckerna, när arabvärlden tog steget in i demokratin. Brödraskapets totala nederlag i Egypten tycktes bekräfta prognosen: islamismen var på väg ut från Mellanösterns politiska scen.

Och så nu detta.

”Varje Framgångsrik Fascism bär vittne om en förlorad revolution”, sade en gång Walter Benjamin. Aldrig har det stämt bättre än i fallet med ”Islamiska staten” (IS), tidigare känt som Isis eller Isil, den grupp som ligger bakom det utropade ”kalifatet”. Den fredliga, folkliga revolutionen i Syrien dränktes i blod: i ruinerna från Bashar al-Assads urskillningslösa bomber fann jihadisterna ett perfekt tomrum.

Medan västvärlden lämnade rebellrörelsen åt sitt öde – tre år av böner om att åtminstone få granatkastare för att kunna slå ut Assads stridsvagnar lämnades ohörda – satt IS på ofantliga resurser från sina sponsorer i gulfen.

Kalifatfascismen bär vittne om en syrisk revolution som lämnades att förblöda av världssamfundet. Den är kontrarevolutionens ansikte (liksom, paradoxalt nog, den egyptiska militärjuntan – som många kommenterat på sociala medier blir Isis baklänges Sisi, den nykrönta presidenten av Egypten). Hade revolutionen i Syrien fått segra hade vi inte varit här i dag.

Snarare än en blixt från en klar himmel är därmed IS segertåg genom östra Syrien och västra Irak ungefär vad man kunde förvänta sig. I samma stund som det syriska inbördeskriget bröt ut profeterade många analytiker: om kriget får fortsätta, om Assad klamrar sig fast vid makten genom besinningslöst våld kommer jihadister att erövra både jord och hjärtan, sprida sitt ideologiska gift till sårade människor – som kolera i ett flyktingläger – förvandla revolutionen till en strid mot andra religiösa grupper och föra sin kamp in i Irak.

Men på andra sidan gränsen till Irak vittnar IS också om något annat. Två decennier av amerikansk invasion, sanktioner, bombräder, ockupation har systematiskt slitit sönder den irakiska statsbildningen. I Syrien såg väst på medan Assad förvandlade sitt land till ett permanent katastrofområde. I Irak skötte USA saken själv. Resultatet är ett ruinlandskap som sträcker sig från Aleppo till Bagdad, där de galnaste jihadisterna – ja, IS får al-Qaida attframstå som någon slags centerpartister – frodas som aldrig förr. Allt Detta kan förstås inte skyllas på väst. Revolutionens nederlag i Syrien (och Egypten) beror till stor del på interna svagheter. Inte heller air det första gången i historien som revolutioner fälls till marken och ersätts med de mest blodtörstiga reaktionärer.

Kalifatgalenskapen påminner som all annan fascism om hur illa det ofta går. Om inte våra krafter vinner blir det så här.

• BÄST JUST NU: Att algeriska fotbollsspelarna donerar sina bonusar från fotbolls-VM till befolkningen i Gaza.

• SÄMST JUST NU: Att Mellanöstern-lagen Algeriet och Iran ramlat ur fotbolls-VM trots strålande insatser.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC den 4 juli 2014.