Lågorna på Tahrirtorget har slocknat, men i Borsa glöder samtalen om Egyptens framtid än.

Posted on 20 juli, 2014

0


borsa 1SYDSVENSKAN KULTUR | Alla har hört talas om Tahrirtorget. Epicentrum för den arabiska våren, jordbävningen som spred sig genom Mellanöstern år 2011 och tvingade diktatorer på fall. Färre känner till det som, både bokstavligt och metaforiskt, ligger bakom Tahrirtorget: Borsa.

Från Tahrir tar du Talaat Harb-gatan tre kvarter, svänger höger och snart, på din vänstra sida, efter att du passerat moskén och kommunistpartiets bokhandel, ser du de gula stolarna. Bland de gamla husen byggda i kolonial stil, de antika lyktstolparna och träden finner du Borsa – kaféer med plaststolar i skiftande färger. De utgör ett slags kvarter i sig själva, ett hav av uteserveringarna uppställda på gatorna. Det är lätt att gå vilse – bästa strategin för att bestämma träff är att uppge färgen på stolarna. I närheten ligger stora banker och växlingskontor. Namnet anspelar på att Kairos börsdistrikt en gång i tiden låg här.

Här slår man sig ner med sina vänner och kamrater, beställer te med mynta, lemonad eller riktigt sött arabiskt kaffe i minimala koppar, kanske också en vattenpipa. Vissa sitter i timmar, andra en kvart. Här sprudlade de demokratiska samtalen både före och under den egyptiska revolutionen. Det är en anspråkslös plats i megastaden Kairo, men en pulsåder i det sociala – och politiska – livet. Då, våren 2011, kunde det som de hundratals unga egyptierna diskuterade här bli en världsnyhet några timmar senare.

Ett stenkast ifrån Borsa ligger, i sin tur, den byggnad från vilken den egyptiska författaren Alaa al-Aswanys bästsäljare ”Yacoubians hus” har tagit sitt namn. Genom att följa olika karaktärer i huset beskriver romanen från 2002 det genomruttna system Hosni Mubarak presiderade över. Polisbrutalitet, sexuella trakasserier, homofobi och avgrundsdjupa inkomstklyftor var några av bokens teman. Fem år senare följde al-Aswany upp med ”Chicago”. Inlindad i skildringen av livet i amerikansk exil drev han nu kritiken mot det styrande Nationaldemokratiska partiet, NDP, ännu längre. Presidenten nämndes aldrig vid namn i någon av böckerna, men NDP-regimen utpekades omisskännligt som själva roten till ondskan i Egypten. Efter att ha slukat båda romanerna frågade jag mig själv hur en diktatur kunde släppa igenom något sådant (det hade aldrig gått i exempelvis Iran) – för böckerna blev publicerade, köpta, lästa och vitt spridda. Både en tv-serie och en film gjordes utifrån ”Yacoubians hus”.

I uppmarschen till den egyptiska revolutionen var al-Aswany en av de mest framstående demokratiivrarna. Men något hände förra sommaren, när armén fängslade landets första folkvalda president Muhammed Mursi. al-Aswany satte sig längst fram i den hejaklack som applåderade varje steg militären tog, även när den gick över högar av lik från Muslimska brödraskapet. Trots att en av de mest minnesvärda personerna i ”Yacoubians hus” är en ung militant islamist vid namn Taha. al-Aswany målar aldrig upp honom som en illvillig terrorist eller djävulsk landsförrädare, utan förklarar hans radikalisering med våldtäkt och tortyr i polisförvar, men tio år senare verkar al-Aswany själv ha glömt Tahas historia. Härom månaden förklarade han, med syftning på de islamister som radikaliserats av kuppen, att den som ”dödar en medlem av armén är en förrädare”.

Liberalen al-Aswany står stolt i ringen av intellektuella som hyllar eller urskuldar militärstyret. Där finns andra författarprofiler – feministen Nawal el-Saadawi, marxisten Sonallah Ibrahim – som alla hållit så hårt i sitt hat mot Muslimska brödraskapet att de sett genom fingrarna med vilka massakrer som helst och inte ens omvärderat sitt stöd när regimen slängt fullt sekulära revolutionärer i fängelse. De samtal de en gång eldade på med sina böcker har stelnat i patriotiska slagord.

Tahrirtorget är sedan länge tömt på aktivister. Inga protester flammar upp där längre, inga tält reses, inga presidenter hånas. En gång i tiden var al-Aswany med och bildade gräsrotsrörelsen Kifayah till stöd för den palestinska intifadan, men sedan riktade aktivisterna udden mot den egna diktaturen. I dag lyser protestaktioner mot bombningarna i Gaza med sin frånvaro; landets största intellektuella rycker inte ut till yttrande- och mötesfrihetens försvar. Frågan är om al-Aswanys, Ibrahims eller el-Saadawis en gång så regimkritiska böcker hade sett dagens ljus i dag.

I Borsa fortsätter dock samtalen. På lägre volym, med sneglande ögon, utan den euforiska självsäkerhet som pulserade genom uteserveringarna våren 2011 – men ändå. Om andan på Tahrirtorget någonsin återuppstår kommer det att ske här, i de dagliga mötena mellan egyptier som inte sett några av landets problem lösas. Den som stannar tillräckligt länge får se.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 20 juli 2014.

Annonser