Medelhavet en enda stor begravningsplats

Posted on 19 april, 2015

0


flyktingbåtKVÄLLSPOSTEN KULTUR | ”När en bomb slog ner på min skola i Aleppo kom pappa och hämtade mig. Nu pratar jag med socialen för att mina föräldrar ska kunna komma till Sverige”, säger den åttaåriga flickan som presenterar sig som Maha.

Hon talar lugnt, har en sorgsen men intensiv blick. ”Det här är min kusin”, deklarerar hon, lyfter upp tvååringen och gungar henne i knäet. ”Han är också min kusin och där är min farbror”. Hon pekar på pojken och mannen på andra sidan gången och knyter familjebanden hårt, som om hon vill försäkra sig om att åtminstone några av hennes nära är där.

Det är Maha som tar kontakt på tåget från Köpenhamn till Malmö. Med nästintill felfri svenska berättar hon att hon för ett år sedan kom till Sverige, att hon tycker om sin skola i Rosengård, men att hon saknar sina föräldrar som är kvar i Turkiet. Kriget i Syrien har pågått i halva hennes liv: Hon bär en börda som ingen åttaåring förtjänar.

Men ur ett annat perspektiv har Maha haft tur. Hon var inte en av de närmare 400 flyktingar som tidigare i veckan sögs ner i Medelhavets djup. Innan vi ens har nått maj – högsäsongen för desperat överfulla båtar infaller på sommaren – har omkring tusen personer i år mist livet i sin resa mot Europa, att jämföra med hela förra årets dryga 3000 dödsfall. Enligt migrationsorganet IOM har sammanlagt 22 000 människor dött i samma hav sedan 2002.

Kan vi acceptera att Medelhavet förvandlas till en enda stor begravningsplats? Nej, menar fler än tusen författare som dagen efter den stora drunkningsolyckan genom internationella, tyska och engelska PEN lämnade in ett brev till Europaparlamentets ordförande med kravet om att EU tar större ansvar för att skydda flyktingar. Den nyss avlidne författaren Günter Grass var bland undertecknarna och så även Nobelpristagaren Elfriede Jelinek, som kommenterade brevet: ”Flyktingar tvingas ofta acceptera oerhörda vedermödor i jakt på ett värdigt liv. Vi måste visa oss värdiga dessa människor.”

Kommentatorer i väst tycker om att skylla på smugglarna, men det är att välja ut syndabockar bland symptomen: de verkliga orsakerna ligger i avgrunden i levnadsstandard mellan Europa och våra grannkontinenter, och i de murar som rests för att hålla de andra ute.

När en drunkningskatastrof av liknande omfattning inträffade i oktober förra året utanför italienska Lampedusa gick en liten chockvåg genom Europa. Politiker åkte till ön, ceremonier hölls, vittnesmålen rapporterades. Men denna gång tycks en avtrubbning ha satt in, en likgiltighet för nöden som kanske växer parallellt med den inför kriget i Syrien, den globala uppvärmningen, tiggarna i gathörnet…

Om det fortsätter som nu kommer tusentals drunknade flyktingar att förvandlas till en bisats i det allmänna nyhetsbruset. Är det en värld vi kan leva med? Maha och hennes olycksbröder och systrar kan det inte. Låt dem komma hit i stället.

Shora Esmailian

Publicerad i Kvällsposten den 19 april 2015.

Annonser
Posted in: Analys, Migration, Utrikes