Hirsi Ali har bara ett rätt

EXPRESSEN KULTUR | Författaren och aktivisten Ayaan Hirsi Ali har blivit ett tidstypiskt fenomen i debatten om islam. Shora Esmailian undrar varför hon inte vill lyssna på de progressiva rösterna i den religion hon säger sig vilja reformera.

Den industri som går under namnet Ayaan Hirsi Ali är tillbaka. I början av mars annonserade det amerikanska förlaget att hennes senaste bok ”Reformera islam” skulle släppas en månad tidigare än den planerade utgivningen: så stor var efterfrågan. Direkt efter släppet hoppade den in på åttonde plats på New York Times bästsäljarlista. Och nu föreligger en svensk utgåva på Albert Bonniers förlag.

Ayaan Hirsi Ali är ett fenomen i tiden, mitt i 2000-talets eskalerande konflikt mellan väst och islam. Hela sin verksamhet har hon baserat på att kritisera islam, först med bas i Nederländerna och sedan i USA. Med en bakgrund som somalisk muslim som efter 11 september förkastade allt vad islam heter har hon fungerat som de västerländska ateisternas och ”islamkritikernas” guldkalv: i bok efter bok, artikel efter artikel, intervju efter intervju har hon lagt ut texten om hur i grunden defekt den muslimska världen är.

Men så kom den arabiska våren och hoppet väcktes inom Ali. Kanske är vanliga muslimer trots allt redo för en förändring? Ali deklarerar att hennes ärende den här gången är ett annat än att demonisera islam. Den här gången vill hon skriva en bok som blir läst av muslimer världen över, en bok som leder till förändring, till den reformation islam hittills undvikit. Hon medger klädsamt att ”jag är ingen Luther” och att hon inte har ”95 teser att spika på en dörr” – men väl fem punkter ”spikade på en virtuell dörr”. Framför allt har Ali problem med den muslimska trosbekännelsen ”det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud”. Så länge muslimer tror att Koranen innehåller den enda gudens ord och att profeten Muhammed är sanningens budbärare kommer islam inte att genomgå någon verklig modernisering. Och redan här börjar Ali trampa i samma gamla spår. Det dröjer inte många sidor in i boken innan hon förklarar att islam är mer än en religion; det är också en ideologi som är våldsam till sin kärna, brutal till sitt väsen – samma grundsyn som hon lade fram i självbiografin ”En fri röst” från 2006.

Sedan är det som om hon tagit fram en checklista för en välkänd ideologisk strömning, dammat av den och sett till att bocka av punkt för punkt.

Ali hittar ”oroande statistik” över att muslimer i USA kommer att öka markant de kommande åren till följd av bland annat ”högre födelsetal än genomsnittet”. Redan 2007 varnade hon i tidningen Evening Standard för att brittiska muslimer ”med nuvarande projektioner för växande invandring och födelsetal kommer att bli den dominerande gruppen inom de närmaste 50 åren”. Muslimer föder för många barn. Check. Feminism och islam är oförenliga storheter. Check. Islam är en enhetlig religion utan inre motsättningar. Check. Islam har inte förändrats sedan dess födelse för 1400 år sedan. Check. Väst tassar på tå för muslimer, bänder på de egna lagarna och reglerna; kritik mot islam tystas ner – check, check, check.

Vi får också veta att muslimer till skillnad från västerlänningar är oförmögna till kritiskt tänkande; att den muslimska världen lider en ”notorisk brist på vetenskaplig och teknologisk innovation”; att muslimska mammor villigt skickar sina barn in i döden.

Västvärldens fullkomlighet är universell. När Ali flyttade till Nederländerna förvånades hon över att det inte förekommer våld där – ”ingen hotade någon annan och ingen var rädd” – och över att föräldrar ”uppfostrade sina flickor precis på samma sätt som sina pojkar”. Rakt igenom boken skiljs vi från dem, och det går inte att ta miste på att ”vi” syftar på västerlänningar. Vid dussintals tillfällen ställer också – intressant nog ateisten – Ayaan Hirsi Ali kristendom och judendom mot islam i ett försök att visa på de två förstnämnda religionernas allmänna förträfflighet och överlägsenhet.

Deklarationen om att denna bok vänder sig till muslimer är ämnad att höja dess trovärdighet, men allt talar för att Alis marknad även i fortsättningen återfinns i det vita väst. Med påståenden som att ”islamiska texter och det arabiska språket saknar benämningar på rättigheter och möjligheter” är det knappast troligt att människor som kan de arabiska orden al haq (rättighet), al adl (rättvisa), al musawaa (jämlikhet), al hurriya (frihet) – för att bara nämna några – kommer att lyssna till hennes predikan.

Liksom i tidigare verk är det empiriska materialet tunt och resonemangen byggda på ett virrvarr av egna upplevelser, haltande kunskaper om islam (och kristendom och judendom för den delen), några få statistiska undersökningar, obskyra tv-inslag från Mellanöstern och ett och annat nyhetsklipp.

I ett avseende har dock Ali rätt. När terrororganisationerna IS och Boko Haram dagligen flyttar fram sina positioner måste islam – närmare bestämt sunniislam – bryta med sin wahhabitiska ådra. Det är omöjligt att stå fast vid att deras framfart inte har något med islam att göra. Som Patrick Cockburn påpekar i sin färska ”The rise of Islamic state” (Verso) har det wahhabitiska gift som sipprar ut från Saudiarabien spridit sig genom religiösa institutioner som talar till hundratals miljoner sunnimuslimer. Här behövs – mer – muslimsk självkritik, omvärdering, avancemang.

Men ingenting talar för att Ayaan Hirsi Ali kommer att bidra till den processen. Kristendomen har inte heller, i dåtid eller nutid, reformerats av någon som säger att Jesus omöjligen kan vara Guds son, att kristna föder för många barn, att det inte finns några kristna begrepp om rättigheter. Ali är ingen Luther, mest uppenbart eftersom hon avskyr hela den religion hon talar om och helst vill se försvinna. Poängen med reformation, om den ska vara något värd, är att den kommer inifrån.

Inne i islam finns också mängder av progressiva röster redan i dag – men de vill inte Ali höra. Hon står alldeles för långt bort, bakom höga murar i en annan del av världen.

Shora Esmailian

Publicerad i Expressen den 20 maj 2015.