Kontinenten där under

Posted on 24 maj, 2015

0


LEOPARD_HANSEN_JONSSON_EURAFRIKA.inddSYDSVENSKAN KULTUR | I ett av vittnesmålen från den senaste tidens katastrofer i Medelhavet berättar en palestinsk man att han är privilegierad. På sin färd över ”Dödens hav” får han sitta på övre däck. Den rangliga båten är nämligen organiserad så som resten av världen: längst ner i hierarkin befinner sig svarta människor.

Den palestinske mannen klarade sig, men många av hans svarta medpassagerare – likaså flyktingar på väg till Europa – drunknade. Väl framme i Europa består hierarkin. I min närhet ligger en förskola där nästan alla barn är vita, men på nätterna är det en svart man som städar lokalerna. En snabb titt i det offentliga rummet ger vid handen att svarta kroppar, med en regelbundenhet som inte kan vara slumpmässig, utför de lägst värderade jobben med den sämsta lönen. Det är de som städar våra skolor, arbetsplatser, tågstationer – och ju mörkare hud, desto svårare att över huvud taget få ett jobb i dagens Europa.

För att förstå denna maktordning, ett halvt sekel efter koloniernas befrielse, behöver man se på Europas historia med nya glasögon. Det är just vad Linköpingsforskarna Peo Hansen och Stefan Jonsson gör i sin nya bok ”Eurafrika – EU:s koloniala rötter”. Genom att gräva djupt i arkiven visar de att den union som så ofta säljs in som en fredsskapande kraft – minns Nobels fredspris 2012 – i själva verket bygger på grov exploatering av den afrikanska kontinenten.

Idén om ”Eurafrika” föddes redan under mellankrigstiden, men det var i ruinerna av andra världskriget som den fick kraft. Ekonomin låg i spillror, freden var skör och det tycktes inte finnas någon chans att komma ikapp de två raketerna Sovjetunionen och USA. I detta läge blickade vissa av Europas härskare söderut. Lösningen på problemen fanns på grannkontinenten: koloniernas råvaror kunde utnyttjas mer effektivt, överskottet av fattiga européer flyttas. Så skulle ett nytt, enat Europa resa sig som Fenix ur krigets aska – genom att lägga Afrika djupare under sina vingar. Eller som Hansen och Jonsson uttrycker det: ”Kort sagt skulle Europas enande börja i Afrika”.

Med otröttlig detaljrikedom – ibland tyvärr alldeles för torr och akademisk – presenterar författarna bland annat de förhandlingar som ledde till Romfördraget, det avtal som lade grunden för dagens EU. Under denna tid var tendenserna motsägelsefulla: å ena sidan intensifierades exploateringen av kolonierna, å andra sidan vann befrielserörelser i världens periferi den ena segern efter den andra. Avkoloniseringen var snart ett faktum. Men, som Hansen och Jonsson påpekar, den gamla europeiska imperialismen ersattes med en nykolonial dominans: genom associationsavtal, lokala marionetter och ägande av nyckeltillgångar kunde tidigare kolonialmakter som Frankrike och Belgien behålla makten över sina gamla bakgårdar. På olika sätt har man också förhindrat de afrikanska länderna att skapa egna och stabila nätverk och samarbeten. Kontinenten ska för all framtid förbli beroende av Europa.

Få politiker har talat öppet om visionen om ett ”Eurafrika” sedan 1960-talet. Ändå, visar Hansen och Jonsson, har projektet inte försvunnit, bara uppdaterats och stöpts om till allmänt EU-projekt, med resultatet att dagens Afrika förblir den utsugna grannkontinenten. Så är det också helt omöjligt att tänka sig en trafik åt motsatt håll. Försök föreställa dig horder av vita människor som sitter i sjöodugliga båtar, eller står på rad för att få fingeravtrycken tagna och slussas in i förvar. Det går knappt att se framför sig: så naturlig och självklar har färghierarkin blivit.

För att förstå hur den tillkommit behöver man naturligtvis gå längre tillbaka i historien, till slaveriet och den klassiska kolonialismen. Men Eurafrika, som metafor för EU:s systematiska underordning av Afrika, är en central pusselbit i gåtan om hierarkins beständighet. Även om Hansen och Jonsson bitvis kan vara för kategoriska i sin mission att blottlägga de rasistiska grundvalarna för – eller rentav essensen hos – EU visar de effektfullt hur relationen mellan de två kontinenterna skapats och hållits vid liv trots koloniernas befrielse, och trots EU:s mjuka framtoning. Afrika förblir, som den antikoloniala tänkaren Frantz Fanon uttryckte på 1950-talet, ”Europas jaktmark”. När människor sedan flyr norrut i jakt på ett bättre liv drunk-nar de i ett gap som EU aktivt bidragit till att skapa.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 24 maj 2015.

Annonser