Costa Rica – ett land på väg att göra sig av med fossila bränslen

SR OBS | Costa Rica är på god väg att bli helt miljövänligt. Under årets första månader klarade landet av energiförsörjningen utan att använda sig av fossila bränslen. Och planen är att all energi ska produceras av vind- vatten och jordvärme om sex år. Journalisten och författaren Shora Esmailian läser ”The ‘Greening’ of Costa Rica – Women, Peasants, Indigenous People and the Remaking of Nature”, av sociologen Ana Isla, som inte alls ser lika positivt på Costa Ricas framgångar. Hon är kritisk mot själva begreppet ”hållbar utveckling”, som hon menar döljer den rika världens utsugning av de fattiga.

I 75 dagar höll Costa Rica ut. Utan att förbränna en enda droppe eller skärva fossila bränslen lyckades man producera elektricitet för hela landet under årets tre första månader. Nyheten basunerades ut av det costaricanska elverket, som också meddelade att de häftiga regnen bidrog till att fylla dammarna och generera billig, förnybar el för de knappt fem miljoner invånarna. Att ett land kan tillgodose hela sin elförsörjning under så lång tid med enbart förnybar energi är unikt: ett nytt rekord, som väckte hopp i en allt varmare värld där hoppet blivit en bristvara. Men det är inte förvånande att just Costa Rica visar att en total övergång till förnybar energi är möjlig. Genom att medvetet satsa på biologisk mångfald har landet ökat sitt skogstäcke från 24 till 46 procent de senaste trettio åren och därmed lyckats återplantera stora delar av den regnskog som en gång gick förlorad. Trots att det lilla landet i Centralamerika är hälften så stort som Lappland och utgör en mycket liten del av jordens landmassa lever fem procent av världens alla arter här. Skatter, avgifter och uppmuntran till markägare att plantera träd har lett till att en fjärdedel av landets yta numera är skyddad i nationalparker. Costa Rica tycks bara bli grönare och grönare.

Och satsningarna har lett till klirr i kassan. Mellan 1988 och 2012 ökade antalet turister med 700 procent och de kommer främst för naturens skull. Miljövård har blivit en bärande bjälke i den ekonomiska politiken i ett land som saknar tung industri. Att fortsätta på den inslagna banan handlar både om finansiell överlevnad och om prestige, och ribban sätts högt: ”Vi vill inte vara en 75-dagars historia, vi vill att detta ska omvandlas till en 365-dagars historia”, säger Monica Araya, ordförande för den costaricanska gröna tankesmedjan Nivela. Om sex år, när man firar 200 års självständighet från kolonialmakten Spanien, ska Costa Rica sluta använda fossila bränslen helt och hållet. All energi ska då produceras av vind, vatten och jordvärme.

Men allt är inte grönt som glimmar. Eller: allt som ger ett sken av hållbarhet har sin beskärda del av arga kritiker. I Costa Ricas fall förkastas den gröna utvecklingen i den nyutkomna boken ”The Greening’ of Costa Rica – Women, Peasants, Indigenous People and the Remaking of Nature”, av sociologen Ana Isla. Hon är fientlig till själva begreppet ”hållbar utveckling”, som hon menar döljer den rika världens fortsatta utsugning av den fattiga. Costa Rica slog in på sin gröna bana under skuldkrisen på 1980-talet: efter att ha varit en välmående välfärdsstat på 1970-talet blev Costa Rica det första landet i Latinamerika som ställde in sina utbetalningar till utländska långivare. Då tog det amerikanska biståndsorganet USAID ”kontrollen över Costa Ricas ekonomi”, skriver Isla. Det var framförallt genom så kallade skuld för natur-projekt där länder i världens periferi uppmuntras att betala av sina skulder genom att satsa på natur. Detta fortsätter hålla länder som Costa Rica i ett beroendeförhållande, menar Isla.

Och när natur sätts under penningvärdets tunga fot uppstår en marknad, med allt vad det för med sig. ”Skyddet av miljön ses som viktig endast om det garanterar profit – det handlar i grunden inte om att skydda resurser”, skriver Isla. Privatisering av mark och inhägnad av allmänningar blir resultaten. Dessutom har ursprungsbefolkningar i Costa Rica drivits ut i marginalen, barn har inte fått de möjligheter de borde ha fått och kvinnor som tryckts undan från sina hem har tvingats till prostitution.

Islas oro över att nyliberalismen tentakler också har sträckt sig till att inbegripa naturen är befogad, men hennes ekofeministiska kritik är skruvad några varv för långt. Arbetet är gediget, trots att mycket av materialet har över tio år på nacken, men mot slutet av boken tappar Isla sin skärpa, upprepar sig och blir alldeles för svepande.

Att det fram till förra året inte fanns någon lag i Costa Rica som garanterade ursprungsbefolkningens rätt till den mark de har använt i hundratals år, är ändå rätt talande. Medan stillahavskusten exploaterats av utländska investerare som byggt hotellkomplex har människor drivits bort från sina hem för att ge plats åt naturreservatens expansion.
Ändå har den gröna politiken satt sina spår hos befolkningen. Bara en fjärdedel av landets invånare tycker att man ska fortsätta använda olja, medan en majoritet vill satsa på förnybart.

Ett fossilfritt Costa Rica skulle definitivt ge en energiinjektion till de globala försöken att ställa om våra ekonomier. Men om inte resten av världen följer efter, om utsläppen fortsätter och klimatförändringar eskalerar kommer mindre regn att falla över Costa Ricas dammar – de som gjorde fossilfriheten möjlig – och de artrika regnskogarna torka ut. Ett litet land kan åstadkomma mycket, men i längden bara tillsammans med andra.

Shora Esmailian

Här kan du höra inslaget som sändes i programmet OBS i Sveriges Radio P1 den 8 juni 2015.