UNT KULTUR | Andreas Jakobssons bok om svinn och containerfynd kan absolut inspirera läsaren till egen matjakt. Men centrala frågor förblir obesvarade, skriver Shora Esmailian.
Om jag inte visste att han var hemlös skulle jag mista honom för en mycket trendkänslig och ungdomligt klädd äldre herre. Det långa, vita skägget, de låga tygskorna plus den svarta, lite uppvikta mössan kan lura vem som helst att tro att han är en hipster. Men så har jag sett hur han sover i vår trappuppgång. På eftermiddagarna står han förväntansfullt vid den stora containern på torget i hopp om att få tag på frukt och grönsaker som handlarna slänger.
Det slår mig, efter att ha läst journalisten Andreas Jakobssons bok ”Svinnlandet: min resa genom en värld av slöseri – och hur den gav mig ett liv i överflöd” (Offside Press), att den hemlöse mannen måste vara snabb. För han har inte med en vanlig container att göra, utan en komprimeringscontainer som med massiv kraft trycker ihop allt innehåll till en oätlig massa.
Som tur är har Jakobsson inte råkat ut för så många komprimeringscontainrar.
Allt började en natt i Uppsala under en dumpster-tur med en vän. Det skulle visa sig förhållandevis lätt att hitta fullt ätlig mat i soptunnor och containrar bakom mataffärer och Jakobsson häpnade över hur mycket bra mat som slängs. Spänningsmomentet och det absurda i att hysta hela grönsaker gjorde att han blev fast. Den natten blev starten på det år då Andreas Jakobsson bestämde sig för att endast äta mat som han fyndat genom att ”dumpstra”: återvinna från containrar. Nervositeten över att han, sambon eller den treåriga sonen skulle förgiftas tynade bort ju mer fullgod mat Jakobsson hittade (han följde alltid livsmedelsverkets rekommendationer). När experimentåret var till ända övergick den till ännu ett dumpstringsår, men denna gång föresatte sig Jakobsson att leva på att dumpstra nästan helt och hållet (med undantag för hyra, bredband, telefon och förskoleavgift).
Till en början är ”Svinnlandet” en bladvändare. Jakobssons språk flyter och man vill veta allt om de senaste fynden (förutom sin uppenbara skicklighet som dumpster verkar han också ha otrolig tur), om hur han tar sig in i den nya containern, om han ska bli upptäckt, vad som händer i så fall. Om varför bäst-föredatum egentligen sätts med så stora marginaler av livsmedelsindustrin och om butiksägarens förklaringar till det enorma svinnet – Jakobsson har till och med hittat lågenergilampor utan fel. Dessutom slår Jakobsson elegant hål på myten om att privathushållen procentuellt står för större svinn än livsmedelsindustrin och handeln.
Ändå stannar det där. Den stora analysen om roten till svinnet, varför det fortskrider, vilka det drabbar och vilka som har ett intresse av att så mycket slängs gapar med sin frånvaro till förmån för enkla iakttagelser som att ”en tredjedel av all mat som produceras i världen blir alltså svinn samtidigt som människor svälter.” Eller att ”dumpstring är en motståndshandling, mot kapitalismens arbetslinje och tillväxtmantra”. Samtidigt avfärdar Jakobsson kritiken från många dumpstrare om att matsvinnet inte går att lösa inom kapitalismens ramar med att inom en parantes nämna att ”kommunism och andra radikala alternativ till kapitalism har ju misslyckats kapitalt med resursallokeringen”.
Jakobsson uppmärksammar förvisso att matsvinnet inte prioriteras av något av riksdagens partier. Han försöker få tag på miljöminister Åsa Romson, men efter 50 mejl, sms och påringningar ger han upp. Då lägger han också politiken åt sidan och fokuserar i stället på privata initiativ, mäter sitt individuella ekologiska fotavtryck och berättar om några få företag och kaféer som gör något för att motverka svinnet.
Självfallet måste inte alla reportageböcker leverera svaren och alternativen till läsaren, men jag upplever ändå att Jakobsson ville något med sina två experimentår och sin bok. Han lyckas inte helt ro detta i land. Visst blir jag sugen på att börja dumpstra och nyfiken på vad jag skulle kunna hitta. Men när boken är slut gnager en undran: vill Jakobsson att svinnet ska få ett slut, eller vill han helst av allt fortsätta dumpstra? Däri ligger ju den logiska motsättning som han inte riktigt berör.
Shora Esmailian
Publicerad i Uppsala Nya Tidning den 31 oktober 2015.
Posted on 31 oktober, 2015
0