Klimatkamp på Louvren

UNT KULTUR | I ett Paris där undantagstillstånd råder och demonstrationer är förbjudna har i stället konsten klivit in. Frilansskribenten Shora Esmailian skriver om hur konst och kultur blir till motståndshandlingar för klimatet.

Fossilfri kultur. Det är lika enkelt som det låter. Kulturarbetare och kulturinstitutioner ska inte ta pengar eller låta sig sponsras av fossilt kapital: håll kulturen fri från olje-, gas- och kolbolagens smutsiga sedlar. Så resonerar den rörelse som under de senaste åren framför allt vuxit sig stor i Storbritannien. I över fem år har aktivister och konstnärer gjort aktioner, konstinstallationer och performance inne på Tate för att driva ut sponsorn, tillika oljebolaget BP ut ur Storbritanniens största konstmuseum. Och de är besvärliga. Tates ledning vet inte hur man ska hantera protesterna eftersom man inte vill slänga ut konstnärer eller censurera konstinstallationer, något rörelsen utnyttjar till fullo.

Lika toleranta var dock inte ledningen på Louvren i Paris i onsdags, när tio aktivister greps medan de gick runt på marmorgolvet med fötter doppade i olja. Fotspåren symboliserade oljebolagen Total och Engis smutsiga sponsring av museet. Utanför, framför de världskända glaspyramiderna på museets innergård, fällde samtidigt aktivister ut svarta paraplyer med texten ”Fossilfri kultur”.

Men är det verkligen klandervärt att oljejättar som Shell, BP och Total tar ett socialt ansvar och bidrar till konsten? Är det inte bättre att de lägger en del av sin förmögenhet på kultur i stället för att återinvestera i oljekällor? Konstintresset är dock inte så oskyldigt som det kan se ut. Det är ingen slump att bolagen har valt ut just konstinstitutioner i London, Paris och New York för att sola sina varumärken i skenet från den högsta konsten. Ty förutom att de är världsledande museer ligger de också i huvudstäder med de största finansdistrikten och en oerhörd koncentration av politisk makt, där beslut om astronomiska siffror fattas. Och när folkrörelsen som kämpar för att hålla de fossila bränslena i marken är framgångsrik som aldrig förr – under klimattoppmötet avslöjade man att över 500 företag och institutioner har valt att avinvestera från fossila tillgångar – känner sig oljebolagen ännu mer pressade att maskera sin livsfarliga verksamhet genom att framstå som sofistikerade kulturvänner.

Här i Paris, där det i skrivande stund råder undantagstillstånd och alla klimatdemonstrationer förbjudits, har i stället konsten klivit in. Flera konstverk har under de senaste veckorna fungerat som motståndshandlingar. Bland dem märks hundratals affischer från Brandalism – en ordlek med ”brand” som i varumärke och ”vandalism” – som inför klimattoppmötet sattes upp i busskurer i Paris: reklamaffischer från storföretag som modifierats lätt så att de basunerar ut deras smuts. Några konstnärer passade också på att häckla världsledare för deras hyckleri i klimatfrågan.

Trots stora ord om vikten av ett ambitiöst avtal finns det inget i pipelinen som tyder på något sådant. Efter Köpenhamnsmötet 2009, som slutade i ett magnifikt fiasko, gick luften ur många av dem som arbetat för klimaträttvisa. Den här gången är det annorlunda. Aktivister och konstnärer har hela tiden vetat och varit beredda på att Cop21 i Paris inte kommer att leverera – den här gången heller. Vägen har inte bara lett till Paris, utan genom Paris. I klimatrörelsens fortsatta kamp för att samla tillräcklig styrka för att hålla kvar de fossila bränslena under jord är kulturella inslag numera givna. Louvren lär få besök igen. Striden för att kasta ut oljan ur våra ekonomier kommer även fortsättningsvis att stå mitt i högkulturens tempel.

Shora Esmailian

Publicerad i Uppsala Nya Tidning den 11 december 2015.