Sista chansen att stå upp för klimatet

DAGENS ETC | Om de rika länderna menade allvar med det ambitiösa målet 1,5 grader skulle de matcha det med ultraradikala utsläppsminskningar som skrivs i sten, med ofrånkomlig juridisk tyngd. I dagsläget existerar inget sådant, skriver Shora Esmailian.

I morgon eftermiddag ska ett avtal stå klart. När ett av de sista utkasten offentliggjordes idag sprack många upp i leenden och det talades om hopp. Samtidigt anordnades en av de största demonstrationerna inne på ett Cop-möte, när flera hundra deltagare uttryckte krav på klimaträttvisa. För ju närmare de senaste utkasten studeras desto tydligare blir det att Cop21 knappast kommer att leverera vad som krävs för fortsatt drägligt liv på denna planet: ett juridiskt bindande och rättvist avtal med ambitiösa utsläppsminskningar.

De rika länderna har under de senaste dagarna skrivit under ett av de hårdaste kraven från utvecklingsländerna: att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Det är en halv grad mindre än det tvågradersmål man kom överens om i Köpenhamn. Om den gränsen hålls skulle det göra stor skillnad för de mest sårbara, som redan i dag känner av klimatförändringarnas effekter: 2 graders uppvärmning är en dödsdom för miljoner människor, 1,5 grader något mera drägligt. Att länder som USA nu ställer sig bakom det målet är smått sensationellt.

Samtidigt har USA gått med på att dubblera sitt bistånd till de fattigaste länderna som står i uppvärmningens frontlinje till 860 miljoner dollar – men ändå går den skarpaste konfliktlinjen i förhandlingarna fortfarande mellan nord och syd. Det gäller i synnerhet frågan om finansiering. Vem är det som betalar när fattiga länder, utan nämnvärd skuld till klimatförändringar, drabbas av effekterna? Och hur ska fattiga länder ha råd med den teknik som krävs för att ställa om från fossilt till förnybart? Och då återstår den största frågan av alla: hur ska vi stoppa utsläppen för att inte överstiga 1,5 graders uppvärmning?

I det avseendet verkar det antingen råda grav kognitiv dissonans hos de rika nationerna, eller så är den plötsliga omsvängningen från 2 till 1,5 en krass strategi. För att hålla uppvärmningen så hårt i schack att den lägre gränsen inte spräcks kan det krävas utsläppsminskningar på över tio procent årligen från de rika länderna. Men när detta skrivs finns det fortfarande inte några konkreta exempel på hur nationer som släpper ut mer än de lovat ska straffas. I många internationella avtal – gällande allt från massförstörelsevapen till frihandel och lån – finns mekanismer som övervakar och beivrar den part som inte lever upp till sina åtaganden. Men i det klimatavtal som nu mejslas fram i Paris finns ännu inga tydliga formuleringar om något liknande.

Om de rika länderna menade allvar med det ambitiösa målet 1,5 grader skulle de matcha det med ultraradikala utsläppsminskningar som skrivs i sten, med ofrånkomlig juridisk tyngd. I dagsläget existerar inget sådant. I stället gäller fortfarande frivilliga löften om gradvisa minskningar, som sammanlagt gör det svårt eller omöjligt att hålla ens 2 grader. Om de rika länderna inte är offer för svårartad mental klyvning måste man dra slutsatsen att de gett utvecklingsländerna en symbolisk eftergift – ett gradmål som de inte tänker respektera – för att sedan använda det som förhandlingskort i mer konkreta strider: vi har ju gett er 1,5 – ge oss nu detta!

Varken ursprungsbefolkningarnas rätt, mänskliga rättigheter eller genus och jämställdhet nämns i utkasten. Dallas Goldtooth från Indigenous Environmental Network är arg och besviken när vi talas vid. ”Det är så många fel på de här utkasten: ursprungsbefolkningarnas rättigheter tas inte i beaktande, mänskliga rättigheter är något man kan förhandlar om och det finns inga juridiska bindningar för INDC [ländernas frivilliga åtagande om utsläppsminskningar]. I stället ser man investeringar i fortsatta utsläppsmarknader som den stora lösningen.” Det återstår att se om de mest sårbara kan tvinga fram fler, mer handfasta eftergifter från de rika. Cop21 går mot en dramatisk avslutning, som också sammanfaller med klimatrörelsens stora satsning på direkta aktioner runt om i undantagslagarnas Paris lördagen den 12 december.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC den 10 december 2015.