Våra gränser måste öppnas upp – inte stängas

Posted on 24 december, 2015

0


musikhjälpenDAGENS ETC | Våra gränser måste öppnas upp – inte stängas – för de som har haft minst skuld till skapandet av den globala uppvärmningen, skriver Shora Esmailian.

Förra veckans Musikhjälpen samlade in så mycket som 31 miljoner kronor. Temat för årets insamling, som är ett samarbete mellan SVT, Sveriges Radio och Radiohjälpen, var ”Ingen ska behöva fly undan klimatet”. Eller med andra ord: en veckas dygnet-runt-sändningar och insamlingar med tema klimatflyktingar! Jag hade kanske önskat mig mer diskussioner om snabba utsläppsminskningar och mindre om säkert byggda toaletter, men public service lyckades höja medvetandenivån kring sambandet mellan klimat och migration som få kan i dagens Sverige. Musikhjälpen når ut till miljoner människor, framför allt unga. Fakta som ”varannan sekund tvingas någon lämna sitt hem på grund av klimat- eller väderrelaterade händelser” lämnar, när de spelas upp om och om igen, till slut avtryck. Dessutom görs utbildningsmaterial på temat som lärare och elever kan ta del av.

Så här efter Paris, och i slutet på ett år som gått i flyktingkatastrofernas tecken, kunde det knappast finnas ett mer brännande ämne.

Men det har varit en lång väg hit – framför allt inom ramen för FN:s klimatförhandlingar. Det var inte förrän under klimattoppmötet COP16 i Cancun år 2010 som kopplingen mellan klimat och migration alls togs upp, men då sades fortfarande inget om hur man ska hantera människor som drivs från sina hem av urartat väder. Dessutom såg man till att hålla sig så långt bort från begreppet ”klimatflyktingar” man kunde.

Fem år och flera COP-möten senare var klimatframkallad migration – på engelska ”climate-induced migration” – på mångas läppar under COP21 i Paris. En lång rad samtal, debatter och föredrag hölls på det officiella mötet, men också på den halvalternativa konferensen arrangerad av de stora NGO:erna.

Vissa forskare menar att vi inte alls ska tala om klimatflyktingar, eftersom själva ordet spär på den rasistiska diskurs vi har i Europa om människor med mörkare hudfärg som väller in över kontinenten. Andra talar om det färska Nansen-initiativet, som samlar 110 länder i diskussioner om skydd till de som flyr undan klimatet. Initiativet saknar dock – som så vanligt är i klimatsammanhang – egentliga åtaganden och verktyg: det stannar än så länge vid tomma utfästelser. Aktivister från den akut hotade, låglänta önationen Kiribati talade å sin sida om ”migration med värdighet”, medan FN:s flyktingorgan UNHCR argumenterade för att hjälpinsatser är det viktigaste och helst inte vill ha fler flyktingar på halsen. Därav UNHCR:s tystnad om att de som drabbas av klimatkatastrofer inte klassas som flyktingar i några gällande regelverk.

Det mest välbesökta seminariet på temat var ett rundabordssamtal om ”mänsklig rörlighet inom ramen för FN:s klimattoppmöte”. Cheferna för alla de stora organisationer som arbetar med flyktingar och migration – IOM, UNHCR, UNCCD, Norska flyktinghjälpen, Care och ILO – hade samlats för ett av de mest brännande ämnena i Paris. Det hördes gripande retorik från så gott som alla deltagare. De erkände de rika ländernas historiska ansvar, betonade den totala orättvisan som uppvärmningen innebär och underströk vikten av skydd för människor som flyr undan klimatet. Men varken klimatflyktingar som begrepp användes eller erkändes. Och trots att man slog fast att de som drabbas i dag inte har varit med och skapat problemet kom aldrig diskussionen om flyktingmottagande i den rika världen upp. Frågan är – återigen – alltför brännande.

I stället för öppna gränser föreslog deltagarna i rundabordssamtalet regionala lösningar. Länder som redan i dag bär en stor börda och tar emot miljoner flyktingar från sina grannländer – Turkiet, Libanon, Kenya, Iran, Pakistan – ska alltså vara de som ger skydd till klimatflyktingar. Så sopas frågan om ansvaret under mattan igen, och bördan för att ta hand om fattiga klimatoffer vältras över på andra fattiga. Se där en möjlig framtid: klimatflyktingar som trängs samman i närområdet, medan de rika bygger allt högre murar.

Det diplomatiska resultatet blev därefter. Om de stora flykting- och biståndsorganisationerna hade krävt att klimatflyktingar ska erkännas och ges rättigheter kanske avtrycket i Parisavtalet hade blivit större. Nu stannade det vid ett urvattnat alster, eller som Alexander Betts, chef för Flyktingstudier på Oxforduniversitetet, skriver i The Guardian: ”Det enda som blev kvar i avtalstexten var ett vagt uttalande om en ’task force’ med uppgift att ’ta fram rekommendationer för strategier för att undvika, minimera och bemöta förflyttningar relaterade till klimatförändringar’”.

Men som bekant fortsätter kampen efter Paris – inklusive kampen för att, som Musikhjälpen så riktigt uttryckt det, ingen ska behöva fly undan klimatet. Och när någon måste det ska den personen få skydd. Våra gränser måste öppnas upp – inte stängas – för de som har haft minst skuld till skapandet av den globala uppvärmningen. Men framför allt måste vi kämpa för att de fossila bränslena ska stanna under jord. Bara så kan fördrivningen stoppas.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC den 24 december 2015.

Annonser