Så länge samma stat sitter vid makten härskar mörkret

Posted on 25 januari, 2016

0


Egypten 2011DAGENS ETC | Det progressiva Egypten behöver årtionden av uppbyggnad av sitt eget syskonskap, skriver Shora Esmailian.

Det är svårt att kommunicera med dem, kollegor och kamrater i Egypten. De som inte sitter i fängelse eller har flytt landet lever under hård repression och den ständiga risken att gripas: de pratar helst inte inför årsdagen av revolutionen. Under december och januari har egyptisk polis och säkerhetstjänst, förutom att ha fängslat framstående journalister, aktivister och kulturpersonligheter, också genomfört razzior på så många som 5 000 bostäder i centrala Kairo. Även kulturcenter och bokförlag har utsatts för räder. Under förra veckan greps flera ungdomar, anklagade för att administrera Facebook-sidor som kallar till demonstration i dag den 25 januari, på femårsdagen av det uppror som störtade den förra presidenten Hosni Mubarak 2011. För övrigt har Mubarak, hans söner, den ökända inrikesministern Habib al-Adly och ledaren för Mubaraks parti NDP Ahmed Ezz, som alla stått anklagade för korruption och mord på demonstranter, förklarats oskyldiga och sats på fri fot. Den så kallade djupa statens rötter har bara trängt ännu längre ner i den egyptiska jorden.

Inget av revolutionens krav – varken bröd, frihet eller social jämlikhet – har uppnåtts: mörkret är kompakt. Men det avspeglas också i de strejker och arbetarprotester som avlöste varandra under förra året. Enligt en färsk undersökning från den icke-statliga organisationen Democracy Meter inträffade 1 117 arbetarprotester under 2015, vilket i genomsnitt betyder tre om dagen. Årets dessförinnan låg siffran på drygt 1 600. Även om det är en minskning tyder det ändå på desperationen hos arbetare som trots antiprotestlagen från 2013 – som förbjuder samtliga demonstrationer – dagligen uttrycker sitt missnöje. Men den statliga fackföreningen Egyptian Trade Union Federation, ETUF, som nästan helt försvann i svallvågorna av revolutionen 2011 har återuppstått och tagit upp sin tidigare roll som ”representant för regeringen snarare än representant för arbetarna”, som Democracy Meter påpekar.

Inför femårsdagen har många anmält sig till demonstrationer på Facebook och regimen kommer göra allt för att hålla stora folksamlingar borta från gatorna. Men vad kan vinnas med en ny vända på Tahrir? Ett halvt decennium senare tycks det som att spontana uppror inte leder inte till seger. Det speciella med Muslimska brödraskapet som till en början stod på revolutionens sida var att de i årtionden hade byggt upp en partiapparat med omfattande gräsrötter – därför kunde de ta makten – men de var varken tillräckligt modiga eller radikala för att attackera den djupa staten. Därför utplånades de.

Det progressiva Egypten – arbet­arnas, kvinnornas, böndernas, studenternas – behöver årtionden av uppbyggnad av sitt eget Syskonskap: en massorganisation som kan ta makten nästa gång det tar fart, och inte räds att krossa den djupa staten.

Så länge samma stat sitter vid makten härskar mörkret.

När jag nyligen träffade en egyptisk vän utanför Egypten berättade han om hur långt värre det är än någonsin under Hosni Mubarak. Kvällen innan han skulle åka hem kedjerökte han av nervositet och berättade uppgivet om alla nederlag, fängslande kamrater och vänsterorganisationer som Revolutionära socialister i spillror. Men han ingår också i en grupp vänstermänniskor i Egypten som systematiskt diskuterar lärdomarna av revolutionen. Dessutom går han i kollektiv terapi med andra revolutionärer för att bearbeta sina psykiska besvär.

I dag på femårsdagen kommer inte revolutionen att återuppstå, men spontana vulkaner kommer att få utbrott igen, förr eller senare. Frågan är om vänstern då kan agera mer organiserat och effektivt än 2011.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC den 25 januari 2016.

Advertisements
Posted in: Analys, Egypten, Utrikes