Vägen ut

Posted on 26 februari, 2016

0


Det som en gång varSYDSVENSKAN KULTUR | Det ser så fel ut. En igelkott som traskar runt med plasten från ett sexpack runt magen, en räv som sticker upp huvudet bland svarta sopsäckar, en utter som vilar på bildäck. Det är naturfotografen Chris Packham som undersöker hur skräp påverkar djurlivet i Storbritannien: djuren badar, vadar, fastnar i oändliga landskap av avfall. Det ser så fel ut, men ändå är det inget vi rasar inför.

Det är bara ett i raden av ekologiska förfall som fortskrider vid sidan av skenande klimatförändringar och andra mer eller mindre välkända katastrofer (kemikalierna som tränger allt djupare in i våra och våra barns kroppar, det faktum att plast är på väg att bli ett större inslag i världshaven än plankton och fisk, och så vidare). Listan är lång och dyster, och alltför lätt att skjuta ifrån sig.

Men hur kan det vara så lätt egentligen? Hur kommer det sig att allt detta fortgår utan slut i sikte? Har vi blivit så främmande för naturen att vi bara rycker på axlarna medan de dödliga gifterna verkar? Det är de frågeställningar som ligger till grund för författaren Helena Granströms senaste långessä ”Det som en gång var”. Befriande nog är det en kvinna som axlar ansvaret att försöka besvara en av vår tids viktigaste frågor – en annars manstyngd genre.

Granström, som i grunden är naturvetare, tar hjälp av filosofer, antropologer och sociologer för att undersöka hur vår medkänsla för den värld som är vårt hem har förvunnit. Hon ser det som resultatet av vår kultur. Denna vår kultur vill inte tillskriva naturen något egenvärde, utan behandlar den som en infångad slav som vi människor kan exploatera till fullo, om det så är för råvaror eller rekreation. Att så många lever inglasade och inmurade i städer gör inte saken bättre. Här kan vi invaggas i föreställningen om att vi är oberoende av naturen: när torkan drar över Ryssland och veteskörden brinner upp blir vetemjölet bara några kronor dyrare, och står där lika oberört som alltid på Icas hyllor. Trots återkommande översvämningar som inte lämnar ett källarförråd torrt i Malmö kan vi lita på att färskt dricksvatten alltid kommer ur kranen. I staden tas naturen för given – på avstånd, som en fond till det verkliga livet, det vi lever här inne.

Till det kommer den senaste tekniken. Den för oss ännu längre bort, ännu djupare in i illusionen om att friheten ökar i takt med de senaste prylarna. Samtidigt fortsätter vissa något äldre prylar att härska över våra liv – bilen till exempel. Som Granström så klockrent uttrycker det: ”Vi åtnjuter rätten att köra bil, men inte rätten att andas luft utan partiklar som förkortar våra liv” – och så kom nyheten häromdagen att 5,5 miljoner människor under 2013 dog i förtid på grund av luftföroreningar. Få har som Granström fångat hur denna teknik väller över oss, vare sig vi vill det eller inte, och för oss bort från det liv som en gång var.

En dyster ton ligger över texten. Till och med när Granström beskriver hur hon vandrar i fjällen under dagtid förnimmer jag mörker och melankoli. Kanske krävs ett sådant djupekologiskt allvar för att vi ska inse hur långt bort vi rört oss från det som är levande. Med sin eleganta prosa driver Granström det ekologiska mörkret som en dimma in i medvetandet, och det är svårt att komma loss.

Finns det inga vägar ut? Den ”kultur” Granström talar om definieras aldrig med skärpa. Snarare blir den liktydig med civilisationen som sådan, svepande och diffus, utan några centrala mekanismer att ge sig på. Ingångarna till helvetet finns överallt: enligt Granström ”börjar den ekologiska katastrofen i barnvagnen; i spjälsängen, i babysittern, i det egna rummet” – ”i en välfärdspolitik som förutsätter att vi lämnar våra barn till främlingar efter deras första levnadsår.” Skulle alltså offentlig barnomsorg generera likgiltighet inför en sönderfallande natur? Den tesen står på lös grund. Om den stämmer skulle graden av utbyggd barnomsorg i ett land korrelera med aggression mot miljön, vilket återstår att bevisa.

Det rör sig här om ett klassiskt problem i ekologisk kritik: är det civilisationen eller rentav människan i allmänhet som ska hudflängas, eller ett visst specifikt system? Granström lutar mot det förra, på gott och ont. Hennes insikter sprider sig ut i alla delar av kroppen, men med effekten att de också domnar bort. För om jag skapar katastrofen bara genom att lämna mitt barn på förskola blir det svårt att tänka sig en lösning. Så fort barnet blir gammalt nog tänker jag för övrig lämna det till en av Malmös många bussförskolor, där ”främlingar” varje dag tar stadens barn ut till skogar och stränder och visar dem vilken glädje som väntar i naturen.

Om det finns en väg ut måste den börja där.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 26 februari 2016.

Annonser
Posted in: Klimat, Kultur, Recension