Malmös myller är en dystopi för nationalister

Posted on 14 februari, 2016

0


Taxi TeheranKVÄLLSPOSTEN KULTUR | När en nyinflyttad vän från Iran satte sig bredvid andra passagerare på bussen, trots att många säten var lediga, fick hon konstiga blickar. Det tog ett tag innan hon förstod att så gör man inte i Sverige: hon slutade, anpassade sig till koderna och satte sig så långt från andra resenärer som möjligt. För det beteendet hade hon fått märkliga blickar i Iran. Sätter man sig inte bredvid sin medtrafikant sänder man ut signalen att det är något fel på henne.

På 1990-talet fick vi tips av personalen på flyktingförläggningen i Alvesta. En armslängds avstånd till svensken är av största vikt vid interaktion.

En armslängd är för långt, men det ska erkännas att jag tycker om att ha två säten för mig själv på bussen. Likafullt växer nostalgin och längtan efter Iran när jag på Malmös nyaste biograf Panora ser den iranske regissören Jafar Panahis senaste film ”Taxi Teheran”. Trots arbets- och reseförbud från en regim som avskyr hans fria blick har han producerat filmen inne i landet och sedan smugglat ut den. ”Taxi Teheran” är en enkel historia, filmad endast i och från en bil, men i den ryms Panahis hittills skarpaste kritik av den islamiska republikens eviga korruption, klassklyftor och attacker på mänskliga rättigheter. Så vad kan det finnas att sakna där?

Människorna som sätter sig i Panahis taxi bär den islamiska republikens olidliga tyngd på sina axlar, men de lever också på det sätt som min vän tog för givet när hon första gången äntrade en buss i Sverige. Den saknad som uppstår i biosalongen gäller det som är så självklart i Mellanöstern i allmänhet och i Iran i synnerhet: hetlevrade, spontana diskussioner i det offentliga rummet, det självklara i att man erbjuder hjälp även till en främling, att man inte drar sig för att bjuda hem en okänd på te. Men den saknaden vägs mot lättnaden. ”Taxi Teheran” påminner mig också om min frihet att säga och skriva vad jag vill, att titta på sport och konserter precis som jag behagar, att välja att bära hijab eller att låta bli.

Malmö råkar nu en tacksam plats för den som saknar Mellanösterns guldkorn, för de kan hittas även här. Till bagaren hälsar jag på persiska när jag inhandlar det numera så välkända iranska sesambrödet. I min kvartersbutik tilltalar jag butiksägaren på arabiska när jag köper speciella kryddor; utsökt persisk och afghansk mat går numera att hitta inte bara i en utan flera restauranger på Möllan och i Sofielund. Ett slags bubblor av utopi uppstår i de mötena. Här kan man välja att sätta sig intill andra, utan någon kvävande diktatur utanför fönstret.

I veckan kom nyheten att Malmö hamnar överlägset högst bland svenska städer när invånarna tillfrågas om de uppskattar sin stad. Malmöbon, visar det sig – i trots mot en vanlig mediebild – är ypperligt nöjd med det mesta. Politiskt finns naturligtvis mycket kvar att förbättra, inte minst vad gäller integration, men myllret av kulturbubblor att kliva in i – om så bara för en kort färd – är tveklöst en del av Malmö själ. För nationalister lär det vara en dystopi. För oss andra är det att bara att ta plats.

Shora Esmailian

Publicerad i Kvällsposten den 14 februari 2016.

Annonser
Posted in: Analys, Kultur, Rasism