Inne i utanförskapet. Framgångsrika invandrade kvinnor och landet de lever i.

SYDSVENSKAN KULTUR | Det har trots allt gått tjugosex år sedan jag kom till Sverige. Och det är antagligen inte illa menat men ack så tröttsamt när kommentaren ”vad bra svenska du pratar” fälls. Tjugosex år är ändå tämligen lång tid. Mycket hinner hända, en hel generation hinner växa upp, språk hinner utvecklas – till den grad att det ger mig en röst i det nya land som kommit att bli mitt hem.

Jag är inte ensam: igenkänningsfaktorn är hög i den nya antologin ”Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria” (Wahlström & Widstrand) vare sig det handlar om hur bra svenska man pratar, den ständiga frågan om var man egentligen kommer ifrån eller hur man måste prestera mer än sina infödda kamrater för att få samma erkännande. Men också hur enerverande det är att bli rättad av sin omgivning när man ibland säger fel på en och ett, hur man gjort en klassresa nedåt genom att fly till Sverige, hur mycket vår föräldrageneration har offrat för att vi ska kunna göra en klassresa tillbaka upp igen. Vi är en minoritet bland första generationens invandrare, men vi är relativt unga kvinnor som har lyckats få arbeten med en viss makt i samhället. Vi är välutbildade och talar så gott som perfekt svenska. Ändå följer ett stråk av utanförskap oss genom hela livet och alla dess skeenden – från förskola till föräldraskap. Det är de vindlande erfarenheterna Lejla Hastor och Nivin Yosef försöker sätta ord på i den antologi de redigerat.

Men av någon anledning är det inte de sorgliga, tunga berättelserna – om rasistiska kommentarer, om slitna föräldrar som inte får arbeta med det de är utbildade för, om utfrysningen och mobbningen – som är de mest gripande. Den text som tar starkast tag, som får tårarna att välla fram är läkaren Bahar Kiasats berättelse om sin svenske farfar. Deras relation började med att den gamle snickaren och tillika änklingen med utflugna barn och barnbarn en dag torkade bort blodet från hennes ansikte när hon hade slagit sig som barn. En rad middagar senare firade snickaren persiskt nyår med Kiasats familj och de svensk jul med honom. Och som en äkta farfar hämtade han på dagis och skola och lärde känna inte bara Kiasats familj, utan också andra nyanlända familjer. De fick det bästa av Sverige – en vänlig, nyfiken, hjälpsam och öppenhjärtig svensk – medan han fick gemenskap och ömhet som botade hans ensamhet.

Historierna flätades ihop, erfarenheter gavs och togs, nya identiteter fick form. Därför blir historien om Bahar Kiasats relation till sin svenske farfar så hoppingivande i ett Sverige där rasister numera flyttar fram sina positioner och politiken rättar sig efter dem. Kanske utspelar sig i dag mängder av sådana historier ute i landet, i det tysta, bortom rubrikerna om id-kontroller och murar: gammelsvenskar och nykomlingar som öppnar sina liv åt varandra. En generation framåt i tiden kanske det är syrier och afghaner som blickar tillbaka på dem som torkade deras blod när de föll 2016. Tanken ger hopp i det rådande mörkret.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 8 mars 2016.