”Tiden stannade trots allt inte på 1970-talet”

KVÄLLSPOSTEN KULTUR | Malmö konstmuseum visar just nu en utställning om politisk konst från 1960- och 1970-talen.

Det verkar finnas ett mönster: ungefär en gång per decennium behöver vi blicka tillbaka på 1960- och -70-talens politiska konst. Kanske för att vältra oss i nostalgi, kanske för att kunna andas, kanske för att minnas vad som egentligen är viktigt.

1998 visade Göteborgs konstmuseum den monumentala utställningen ”Hjärtat sitter till vänster”. 2009 var det dags för Nordiska museet i Stockholm att ställa ut ”Affischerna 1967–1979” ackompanjerad av proggmusik, och nu är det alltså Malmös tur med utställningen ”Ropen skalla – konsten åt alla!” på Malmö Konstmuseum (visas till 15 maj).

När en vän klagar på att det blev lite väl många politiska affischer i slutet går jag tvärtom i gång, tänker att de kan man ju aldrig få nog av, med den tidens fantastiska estetik! Väl på plats inser jag – lätt besviken – att affischerna bara är en liten del av den stora utställning som upptar Malmö museers översta våning.

Konsten från denna period är så mycket mer än plakatpolitik. Det var också en lustfylld period, full av experimentella utsvävningar vid sidan av det strängt realistiska – en dimension Malmöutställningen lyckas illustrera bättre än någon av sina föregångare. Den bygger till stora delar på konstmuseets egen unika samling från denna tid.

Mellan 1960 och 1980 köptes konstverk in samma år som de kommit till eller året efter, uppger museet på sin hemsida. Konsten är dessutom till stora delar lokalt förankrad. Här finns Moki Cherrys färgglada textilier, Rune Sälls gigantiska spettekaka, Ola Billgrens fotoskarpa skildringar av folkhemmet.

Även om budskapen i de allra flesta konstverk inte serveras i affischform är ändå utställningens röda tråd konstnärernas samhällsengagemang – närmare bestämt deras försök att fläka ut det tysta, strukturella våldet mitt i konstpublikens bekväma tillvaro. Här exponeras inälvor, köttkvarnar och dödskallar, brutala påminnelser om de våldsamma relationer som ligger till grund för västerlandets välmående. Det starkaste verket är nog Gerhard Nordströms ”Sommaren 1970”. Vid en första anblick syns ett grönt och lummigt parti i en sydsvensk lövskog mitt i sommaren. Det är inte förrän man kommer nära som man ser att det i det höga gräset ligger en naken och livlös barnkropp, ihjälskjuten intill sina föräldrars. Effektfullt målade Nordström in Song My-massakern i svenskarnas vardag.

Tankarna går oundvikligen till Alan Kurdi och jag undrar var den experimentella, samhällskritiska konsten finns i dag. De problem konstnärerna i utställningen rasade över är ju lika, om inte ännu mer, närvarande i dag. Har konsten blivit mer navelskådande och narcissistiskt teatralisk sedan dess? Kanske, men inte all konst. Idealet om att artikulera samhällets absurditet och underliggande brutalitet – på ett sådant sätt att det talar till alla – förvaltas inte minst av Malmös seriekonstnärer. Kanske blir verk av en konstnär som Sara Granér ett nostalgiobjekt om 30 eller 50 år? Tiden stannade trots allt inte på 1970-talet.

Shora Esmailian

Publicerad i Kvällsposten den 13 mars 2016.