Dags att slå sig fri

SYDSVENSKAN KULTUR | Vi kommer att störa fossilkapitalet. Det var klimatrörelsens löfte och konklusion efter klimattoppmötet i Paris i december.

Att ett globalt klimatavtal skrevs under av världens alla länder imponerade föga på luttrade aktivister som tyckte sig genomskåda viskningarna i korridoren, de stående ovationerna i plenisalen och det breda leendet på ordförandens mun när han slog klubban i bordet den sista förhandlingskvällen. I stället för att stämma in i ovationerna lovade de att följa upp avtalet med en rad aktioner runt om i världen. Hittills har de hållit sitt ord.

Under den pågående kampanjen #breakfree2016, som har det enkla budskapet ”låt de fossila bränslena stanna kvar i marken”, har Storbritanniens största dagbrott för kolutvinning stängts ner under en dag av 300 aktivister. 10 000 människor har samlats i Filippinerna för att kräva ett stopp för kolutvinning; världens största kolhamn i Australien har tvingats att stänga sedan den blockerats av mängder av kanoter och kajaker. Den största aktionen på vår kontinent – Ende gelände – pågår i detta nu i tyska Lausitzregionen.

Siktet är inställt på Vattenfalls brunkolsutvinning och det faktum att det svenskägda energibolaget väljer att sälja marken och brunkolen till ett företag som kommer att fortsätta att bryta det smutsigaste av alla fossila bränslen. Detta i stället för att omvandla området till en plats för förnybar energi – trots den kolbit Gustav Fridolin viftade med under valdebatterna för två år sedan med löftet om att just stänga Vattenfalls kolverksamhet om hans parti fick plats i regeringen.

Hundratals aktivister från hela Europa har samlats för att – som de säger – manifestera den investeringsrisk deras blotta närvaro innebär. För än är det inte för sent. Inte för det tjeckiska företaget EPH att dra sig ur den förlusttyngda verksamhet Vattenfalls brunkolsbrytning de facto är – förra året gjordes nedskrivningar på 15 miljarder kronor. Inte heller för den svenska regeringen att agera i enlighet med de vackra orden om att Sverige ska vara ledande i kampen mot klimatförändringar.

Aktionerna må vara symboliska, och världsekonomin i stort förblir beroende av fossila bränslen. Men i ett kapitel i den nyutgivna ”Gratislunchen – eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut” (Albert Bonniers förlag) visar Therese Uddenfeldt hur en enda blockad av en oljehamn och påföljande stödaktioner på några dagar fick det brittiska samhället på randen till kris och undantagstillstånd. Men det var just det – blockaden behövde följas upp av en bredare allmänhet som tryckte på för politisk förändring.

Det bådar gott för aktivisterna i Tyskland.

Även om Lausitzregionen till viss del är delad (bland annat för att Vattenfall betalar generöst för att människor ska flytta därifrån) är det många boende som ser vilken förödelse brytningen av brunkolen har lett till och som därför anslutit sig till dagens civilolydnadsaktion. Nu är det bara upp till alla andra i den rika delen av världen att inse att vi – för att nå Parisavtalets radikala mål – en gång för alla måste slå oss fria från fossila bränslen.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 14 maj 2016.