Kan bilderna från Arktis öppna våra ögon?

SYDSVENSKAN KULTUR | Det har blivit en tradition. Varje år i september, när sommaren just tagit slut och de kyliga vindarna drar in, kollar jag hur mycket is som försvunnit i Nordpolen under den gångna smältningssäsongen.

I år hade den arktiska isen smält till den näst lägsta nivån sedan mätningarna startade; den ismassa som försvunnit på Grönland var långt större än vad forskarna hade räknat med; i denna takt kommer hela området att vara isfritt inom en mycket snar framtid. Den här gången sammanföll säsongsavslutningen med att en av de främsta experterna på området, Peter Wadham, släpper en bok med den ödesmättade titeln ”A Farewell to Ice” (Allen Lane).

Så vad är det som går förlorat? Med Lundabon Felix Heintzenbergs och naturfotografkollegan Ole Jørgen Lioddens färska bok ”Arktis – Liv i en värld av is och snö” i handen inser man att det är långt mer än bara några miljoner kubikkilometer is och snö som dunstar bort. Arktis är den nordliga delen av världen som inte bara är hem för miljontals människor – framför allt ursprungsbefolkningar – och den nordliga spetsen av Sverige, utan också för en lång rad djur, från isbjörn till flyttfåglar som myrspov. Heintzenbergs och Lioddens bilder är något utöver det vanliga: storslagen natur med bländande turkosa ismassor och ståtliga klippor visas upp vid sidan av de närgångna bilderna där varje morrhår på en valross eller varje tuffs på en ljungpiparunge i skarp detalj syns.

Jag slås av något är annorlunda under min traditionella, dystra issmältningskoll. Jag läser inte nyheten med höstlöven virvlade utanför fönstret, utan i ett sommarkvavt Malmö – i slutet av september. Den för svenska förhållanden ultravarma månaden följer ett globalt mönster: vi har nu definitivt spräckt 400 ppm-spärren – så många miljondelar koldioxid befinner sig permanent i atmosfären och skyndar på uppvärmningen. Planeten är dessutom på gränsen till 1,5 graders uppvärmning, det mål som världens ledare i Paris kom överens om att vi inte ska passera. Så gott som alla korallrev har bleknat, och allt tyder på att 2016 kommer att bli det varmaste året – tätt följt av 2015, 2014, 2010…

Aldrig tidigare har vi haft en så snabbt accelererande uppvärmning. Och jag tänker: vad krävs för att ta in allt detta, för att inse det faktum att de som i dag är unga kommer att växa upp utan fast mark under fötterna, för att begripa att så mycket redan är oåterkalleligt?

Forskning och larmrapporter i all ära, men det är berättelser om drabbade människor, eller bilder som i ”Arktis – Liv i en värld av is och snö” som kan öppna våra ögon för utvecklingen. Och så musik så klart, som slår an strängar i våra känsloliv. I somras spelade den italienske kompositören Ludovico Einaudis in stycket ”Elegy for the Arctic”. Han sitter på en vit pråm och glider sakta mellan isflaken. Medan han plockar en sorgsen melodi ur sitt piano rasar ismassor ner i bakgrunden; plågad tittar han upp från tangenterna och blickar bort mot källan till dånet. Bläddra i ”Arktis – Liv i en värld av is och snö”, se Einaudis korta film och begrunda vad som händer, nu.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 11 oktober 2016.