För en oberoende studentkår

GAUDEAMUS | Kårobligatoriet ska avskaffas. Det har högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg bestämt för länge sedan. När han gav Erland Ringborg uppdraget att utreda kårobligatoriet skulle han inte undersöka om det var något bra eller inte – utan konsekvenserna av ett avskaffande och hur man på bästa sätt genomför det.

Under presskonferensen där Ringborgs utredning presenterades gjorde ministern tydligt hur mycket han brinner för frågan:
– Jag har under mina år i politiken fått uppleva att statskyrkosystemet har avskaffats, att kollektivanslutning till socialdemokraterna och fackföreningsmedlemmar har upphört. Och visst skulle det vara mycket tillfredsställande att kunna säga ”tredje gången gillt”, eller göra ett ”hattrick”, som det heter, och få vara med och se till att kårobligatoriet avskaffas.

Visst ligger någonting i argumentet att man i en demokrati själv måste kunna välja vilken förening man ska vara med i och inte. Men verkligheten är i det här fallet mer komplicerad än så. Kårobligatoriet går inte att jämföra med fackföreningsavgiften, som Leijonborg och andra debattörer ofta gör. Dels för att studentperioden är en kort tid av en vuxen människas liv, då man ofta inte tänker på sina rättigheter. Men också för att en studentkår bedriver mer och andra sorters verksamhet än en traditionell fackförening. Förutom att kåren är en motpart till universitet och högskolan, vad gäller studiebevakning, representation vid konflikter och studentinflytande, driver också kåren bland annat restauranger, sportcentrum, ser till att det finns utrymmen för studenter att befinna sig i och ger ut en tidning.

Enligt Ringborgs utredning ska varje högskola få cirka 300 kronor per heltidsstudent som lärosätena själva ska fördela till studentkåren. Men betyder det inte att kårerna måste förlita sig på högkolornas goda vilja? Hur har utredningen tänkt lösa den problematiken och se till att inte kårerna blir underdåniga jasägare, som villkor för att få högskolornas pengar?
– Det går inte att lösa. Har man nu bestämt sig för att det här… Man kan ju inte både äta kakan och ha den kvar, mumlade Ringborg till svar. En sådan inställning är väl värd att beakta innan Sveriges riksdag röstar igenom Leijonborgs förslag. Utredaren medger alltså öppet att studentkårernas tid som oberoende organ med en egen vilja, som de kan driva mot högskolorna, är förbi.

Fler grodor hoppade på presskonferensen.
– Kårobligatorium finns inte i något annat land. Det går ganska bra för många av dem ändå, sade Leijonborg.

Som högskole- och forskningsminister borde han kolla fakta först. Kårobligatorium existerar i olika former i bland annat Finland, Norge, Kanada och flera av Tysklands delstater. Leijonborg och Ringborg förklarade också att utredningen inte tittat på vad som händer med kårernas möjlighet att bedriva studentpolitik och annan fri verksamhet när obligatoriet avskaffas: inga internationella jämförelser här inte. Så väl underbyggd är Leijonborgs önskan.

Shora Esmailian

Publicerad i Gaudeamus nr 1/2008