Graffarnas unika roll i Gaza

Posted on 18 oktober, 2009

0


ARBETAREN ZENIT | Det är inte bara mat och medicin som tryter i Gaza efter världssamfundets blockad och Israels isolering av den lilla landremsan. Även sprejburkar och färg till Gazas alla graffare och konstnärer måste smugglas in via underjordiska tunnlar från Egypten. Och muralerna kan numera målas endast med hjälp av utländskt bistånd.’

Under flera år har journalisten och fotografen Mia Gröndahl dokumenterat graffitin i Gaza genom kameralinsen. Resultatet är den bokstavligen färgstarka boken Gaza Graffiti – Budskap om kärlek och politik. Med hjälp av kortare texter hjälper Gröndahl oss att förstå de politiska budskap som står skrivna på väggarna och vilka skrivstilar som är de dominerande bland konsten.

Graffitin i Gaza går tillbaka till den första intifadan under 1980-talets slutår – en period av motstånd som krävde organisering. Graffitin kom att bli verktyget, i brist på tv, radio och tidningar som genomgick israelisk censur. Då, när israeliska soldater fortfarande patrullerade remsans trånga gränder, kunde en graffare bli skjuten för att ha målat på en vägg.

Efter den andra intifadans utbrott i september 2000 förvandlades Gaza till en graffares våtaste dröm, med mer eller mindre lagliga väggar överallt, graffarskolor, och där konstnärers konkurrens om att synas ledde till snyggare och mer storslagna målningar för varje dag. 2007 kom backlashen. Stridigheterna mellan Hamas och Fatah, samt världens isolering av palestiniernas folkvalda ledde till att Hamas stärkte greppet om Gaza, inklusive vilken propaganda som fick spridas.

Trots det fortsätter graffarna, än finns det politiska målningar på de väggar som fortfarande står upp. Det inger hopp om framtida försoning.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren Zenit  oktober 2009

 

Annonser
Posted in: Kultur, Recension