Dra i nödbromsen

Posted on 1 november, 2010

0


ORDFRONT | När ribban för vad som är okej att tala om sänks blir rasistiska uttalanden mer och mer rumsrena. Högerextrema partier lever i symbios med den borgerliga mittfåran i Europa, menar journalisten Shora Esmailian och varnar för att detsamma håller på att ske i Sverige.

30 sekunder är allt som krävs. Så lång tid tog det att visa kärnan i den rasism Sverigedemokraterna livnär sig på. Miljarder tickar iväg från statsbudgeten. Två handläggare – en för ”pensioner” och en för ”invandring” – sitter och räknar pengar. Vi får veta att ”all politik handlar om prioriteringar” och att vi ”har ett val”. Framför handläggarna hänger två röda nödbromsar, kända från ett av Sveriges mest folkliga teveprogram: På spåret.
En ensam, vit pensionär går med sin rollator, vaggandes fram och tillbaka. I nittonde sekunden vänder hon sig om och ser en svart massa komma rusande: de muslimska kvinnorna. Minst sju kvinnor i nikab och burka springer ikapp, och nästan om pensionären. Vem ska hinna dra i bromsen först?

Det behövs ingen djupare analys för att förstå att Sverigedemokraterna, SD, i sin valfilm ställer en ensam vit pensionär mot mängder av muslimska kvinnor i en kamp om välfärdsutrymmet. Men var exakt hittar man rasismen?
De muslimska kvinnorna är inte ensamma: de rullar barnvagnar framför sig. De kommer med barn. Denna noggrant utplacerade detalj i SD:s valfilm, ämnad att på en halv minut fånga partiets budskap, illustrerar grundtanken i den islamofobiska extremhögerns ideologiska offensiv i Europa: det är muslimernas kroppar, själva deras existens som är hotet. Allt startar vid deras födsel. Med hjälp av en reproduktion i rasande takt håller muslimerna på att ta över Europa. Detta är också, som bekant, rasismens hårda kärna: att vissa människor är mindre önskvärda på grund av sitt ursprung.

Och i Sverigedemokraternas värld är ett specifikt ursprung särskilt ovälkommet. Det är inte vilken blatte eller svartskalle som helst som framställs som ”den andre”. Det är muslimerna som är de främmande, muslimerna som är problemet med alla barn de föder, muslimerna som är här för att leva på vår välfärd. Budskapet struktureras i en enkel binär logik: pensionären (vi) är muslimernas (de) absoluta motsats. Effekten förstärks av att pensionären har ljusa kläder på sig och är upplyst av strålkastarljus, medan de svartklädda, helbeslöjade, identitetslösa muslimska kvinnorna springer fram i ett mörker. Vi står för upplysning och ljus – de för barbari och mörker.

Låt det inte finnas något tvivel. Ett rasistiskt parti sitter i Sveriges riksdag.

Men det är inte bara Sverigedemokraterna som ägnar sig åt att demonisera muslimer. Om den islamofobiska extremhögern ropade i en öken skulle den aldrig kunnat avancera som nu. I Sverige har demoniseringen under åratal trappats upp, med en tydlig acceleration under förra mandatperioden, på flera kultursidor och i olika borgerliga magasin. Vissa liberala debattörer kan beskriva sin syn på muslimer i Sverige och lösningar på ”invandringsproblemet” i ordalag som är nästintill identiska med SD:s.
Ett av de senaste bidragen gavs ut av Norstedts strax innan valet. I den tunna skriften Till frihetens försvar – En kritik av den normativa multikulturalismen vill filosofen Per Bauhn och författaren Dilsa Demirbag-Sten förklara varför den svenska invandringspolitiken har misslyckats. Med svepande formuleringar menar de att Sverige har styrts av en ”normativ multikulturalism” där man jämställt alla kulturer och i det långa loppet banat väg för att muslimer kräver särskilda rättigheter såsom ”lagstadgad rätt till ledigheter i samband med två större religiösa högtider, samt för att förrätta fredagsbön”, eller rätten att låna pengar räntefritt för att kunna bygga moskéer.

Det allmänna hotet mot den svenska friheten är alltså ”den normativa multikulturalismen.” Författarna skriver: ”När en regering inte anser sig ha rätt att kräva av religiösa grupper att de anpassar sig till principen om en lika rätt till frihet för alla medborgare, så finns givetvis ingen anledning för dessa grupper att självmant anpassa sig. I ett multikulturalistiskt samhälle premieras i stället kompromisslösa och intoleranta minoriteter.” Men vilka minoriteter syftar Bauhn och Demirbag-Sten på? Några rader senare kan vi läsa ”att grupper som till exempel militanta islamister utnyttjar en multikulturalistisk politik.” Detta är inte enda gången ”militanta islamister” eller ”muslimer” – de två grupperna verkar liktydiga i författarnas ögon – nämns i boken. Tvärtom: av de cirka 90 exempel på problematisk ”multikulturalism” som presenteras gäller hela 70 muslimer. Resten fördelas på andra ”minoriteter” som sikher, veganer och pacifister (författarna, liksom SD, störs också av att samer har ensamrätt till rennäringen i Sverige i dag). Mot slutet av Till frihetens försvar blir måltavlan allt mer uppenbar: det är muslimen, med sin hederskultur, med sin burka, nikab och hijab, med sin omskärelse av pojkar, med sin Halal-tv och så vidare som utgör problemet i det svenska samhället.

SD talar inte alltid om ”multikulturalism”, utan förkortar ofta det hatade fenomenet till ”mångkultur”. Innebörden är snarlik. I sitt Invandringspolitiska program skriver man: ”med mångkultur avser Sverigedemokraterna ett samhällssystem där främmande kulturer jämställs med, eller värderas högre än, ursprungskulturen och där staten på olika sätt uppmuntrar invandrare att behålla, eller förstärka, sina ursprungliga identiteter.” Partiets lösning är assimilering, och att ”avskaffa det totalhavererade mångkulturalistiska samhällsexperimentet”. Hos Bauhn och Demirbag-Sten heter lösningen ”kombinationen ett krav på anpassning till sekulära värden och möjlighet till individuell framgång.”

Även om retoriken är skrämmande lik gör det inte Bauhn och Demirbag-Sten, eller för den delen Axess eller Neo, till Sverigedemokrater. Men den hets som de under senare år bedrivit mot just muslimer har varit en avgörande faktor för vad som numera är rumsrent att säga. Det handlar här inte om att tillgripa guilt-by-association-polemik, utan om att frilägga ett reellt samhälleligt skeende: miljöer utanför SD agerar vägröjare för partiets budskap. Liberal och sverigedemokratisk retorik inte bara är lika varandra, eller möts i vissa vinklar. De går hand i hand.

Här har ett etablerat riksdagsparti spelat en avgörande roll. Folkpartiet har länge krävt språktest som krav på medborgarskap. I årets valrörelse var partiledaren Jan Björklund först ut med krav på repressiva åtgärder mot slöjan, tydligen ett betydande problem i det svenska samhället. Hans kollega, före detta jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni, talade samtidigt vitt och brett om behovet av två olika system för föräldraförsäkring beroende på om du bor här eller nyligen kommit hit, och om vikten av en låglönemarknad för nyanlända. Bland annat framfört i hennes bok Det nya Sverige.

I Europa avlöser exemplen varandra. Det är inte längre bara högerpopulistiska partier som hetsar mot muslimer. Deras retorik och politik delas av etablerade borgerliga partier. I Nederländerna stödjer sig den nya högerregeringen på Geert Wilders ultraislamofobiska parti, med direkt utslag i politiken: villkorade pass för nya medborgare, burkaförbud, halverad icke-europeisk invandring. I Danmark står nu samtliga stora partier bakom förlaget om att riva 29 så kallade ”ghettoområden”. I Tyskland aviserade nyligen Angela Merkel en ny hård linje mot muslimska invandrare, där hon deklarerade att ”multikulturalismen har misslyckats”. Hon darrade på stämman när hon inför sina partivänner förklarade hur misslyckandet kommer till uttryck: ”I Frankfurt har två av tre barn under fem års ålder invandrarbakgrund.” Själva dessa barns födelse, deras biologiska ursprung – de är ju uppenbarligen inte invandrare själva – utgör alltså ett problem, enligt Merkel. Den tyska allmänheten var införstådd med vilka barn det handlar om, sedan debatten antänts av den förre centralbanksledamoten Thilo Sarrazin, som bland annat hävdat att ”turkarna erövrar Tyskland på samma sätt som albanerna erövrade Kosovo – med höga födelsetal.” Samtidigt har Tyskland fått ett nytt högerextremt parti, ”Die Freiheit”, som står Geert Wilders nära.

Högerextrema partier lever alltså i symbios med andra aktörer i den borgerliga mittfåran – partier såväl som liberala debattörer – i dagens Europa. En gång lades ribban av de senare för vad som är okej att tala om; numera drar de förra i samhällsdebatten. Under riksdagens budgetdebatt kunde en sverigedemokrat rikta diskussionen mot frågan ”massinvandringens enorma kostnader”, och partiet kräver en utredning av hur mycket invandring kostar Sverige årligen. När integrationsminister Erik Ullenhag, FP, nyligen mötte Jimmie Åkesson i Aktuellt gick han inte till offensiv mot SD:s människosyn, utan framhöll planerna på hårdare tag mot nyanlända. Chefredaktörerna för Sveriges två största borgerliga tidskrifter, Paula Neuding (Neo) och Johan Lundberg (Axess), skriver på Dagens Nyheters debattsida (23/10) att de nu efterlyser en debatt om invandringens problem och menar att Sverigedemokraterna ”ställer frågorna”. Vidare undrar de varför Rosengårdsbor ”trots att de lever på offentliga bidrag” känner ”sådan fientlighet mot det svenska samhället…”.

Processen tycks skena, från en vecka till en annan. Vi hinner knappt med i extremhögervridningen. Det är hög tid att se vad som håller på att hända i Europa och, innan vi blir ifrånsprungna av vår tids verkliga samhällsproblem, dra i bromsen.

Shora Esmailian

Publicerad i Ordfront nr 6/2010

Advertisements