Kolonin som Gud glömde

RE:PUBLIC | Massövergrepp på barn, slavliknande arbetsförhållanden och hemliga tortyrkammare för Pinochets underrättelsetjänst. Under 40 år styrde ex-nazisten Paul Schäfer sekten Colonia Dignidad i Chile.

En äldre tysk kvinna tar emot besökare vid porten. Hon ler och är vänlig men frågar bestämt vad besökaren har för ärende. Och först efter ett samtal på tyska till »la jefa«, chefen, öppnas grinden. En stor stentavla markerar ingången till kolonin. Inskriptionen lyder »Villa Baviera«, ett område på 13 000 hektar som tidigare hette Colonia Dignidad. 34 mil söder om huvudstaden Santiago ligger kolonin i en isolerad del av den chilenska landsbygden. Omgivningen är slående vacker, även under vintern.

Träden som kantar vägen inne i kolonin bil- dar en allé av grönska. Dimman gör omgivning- en sagolik. Allting är stilla. Inte en människa i sikte. Sedan den chilenska statens stora räd år 2 000 är kolonin numera öppen. Det gamla samlingshuset har gjorts om till hotell och cyklar från andra världskriget går att hyra för turister och besökare.

År 1961 kom 300 tyska kvinnor, män och barn till denna vackra trakt. De hade följt sin ledare Paul Schäfer, en före detta nazist som under andra världskriget tjänstgjorde som sjuk- vårdare i den tyska armén. Paul Schäfer maskerade den sekt han byggde upp som en välgörenhetsorganisation. Man grundade ett sjukhus, som bönder i trakten var välkomna att besöka, liksom en skola för traktens barn. Senare skulle barn som lades in på sjukhuset komma att försvinna, för att utnyttjas sexuellt av Schäfer. Colonia Dignidad utvecklades till en traditionell sekt uppbyggd kring den karismatiske ledaren. Fattiga familjer som inte såg en framtid i ett härjat efterkrigstyskland valde att följa ledaren till Chile. Före detta sektmedlemmar har beskrivit Schäfers uppenbarelse som en Messias. Medlemmarna var klädda som tyska bönder under 1930-talet och fick varken titta på tv, lyssna på radio eller läsa tidningar; Schäfer förbjöd till och med kalendrar inne på kolonin. Hans lärjungar arbetade dagligen under slavliknande förhållanden utan vare sig någon lön eller lediga dagar. Den som inte lydde ledaren fick sitt namn uppskrivet på en stor svart tavla för att senare tuktas offentligt.

Klassisk musik uppmuntrades dock – inom bestämda ramar. Alla spelade ett instrument. Barnen blev tillfrågade vilket instrument de helst ville spela – blev svaret »fiol« fick barnet lära sig alla instrument utom fiol, blev svaret »flöjt« fick han eller hon lära sig alla instrument utom flöjt. Män och kvinnor hölls åtskilda och ingen under 40 år fick gifta sig utan Schäfers tillåtelse. Enligt vittnesmål droppades unga personer för att garantera lugnet. Än idag är det inte klarlagt vad tabletterna innehöll, men före detta kolonimedlemmar vittnar om en känsla av likgiltighet och om svårigheter att få barn. Nyfödda barn togs ifrån sina föräldrar för att matas av så kallade »tanter«. Unga människor hölls separerade; blev de kära fick de försöka träffas i smyg nattetid. Under de dryga 40 år som kolonin styrdes med järnhand av Schäfer registrerades inga födslar eller dödsfall. De barn, framför allt pojkar, som hade följt med och bildat kolonin, liksom barn som föddes där utnyttjades sexuellt av Schäfer.

Wolfgang Kneese var 16 år när hans familj på grund av fattigdom bestämde sig för att följa med Schäfer till Chile. 1966 lyckades han fly från kolonin. Han beskriver sin tid där i dokumentärfilmen »Colonia Dignidad – A Nazi Sect in the Land of Pinochet«:
– Vi kom till Chile för att finna landet av mjölk och honung, men allt jag fann var ett land av blod och sperma.
När det inte fanns tillräckligt många tyska pojkar valde Schäfer ut ljusa chilenska pojkar som han utnyttjade.

För sin tid var Colonia Dignidad högteknologisk. Runt samhället reser sig idag Auschwitz- liknande, roströda betongkolonner och taggtråd. Kolonins gränser vaktades dygnet runt av väktare med hundar, och sektmedlemmarna kläddes i vita kläder under natten, allt för att stävja flyktförsök. Precis utanför taggtråden flyter Perquilauquén-floden som blev en naturlig barriär för människor som försökte fly. Om någon lyckades ta sig förbi alla dessa hinder och ut i den kringliggande skogen väntade fällor med sensorer som skickade larm till kolonin.

Men det som gjort Colonia Dignidad mest ökänt är samarbetet med diktaturen i Chile. Efter kuppen 1973, då juntan störtade den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende i en militärkupp, erbjöd Paul Schäfer sina tjänster till Augusto Pinochets underrättelsetjänst Dina. I en Amnestyrapport från 1977 vittnar före detta politiska fångar om hur de tagits till Colonia Dignidad och utsatts för tor- tyr av alla slag. Många oppositionella som tros ha tagits till kolonin kom aldrig levande däri- från; Dinas läromästare på kolonin var före detta officerare i Gestapo och andra nazistiska organ.
– Jag uppfattade det alltid som att de experimenterade med oss, de använde nya tortyrmetoder. Även om de var brutala var de inte ämna- de att döda någon där och då, säger den före detta politiska fången Adriana Bórquez i dokumentären och fortsätter:
– Det var de vanliga sakerna – slag, misshan- del och elektriska chocker som var mycket våldsamma. Och så fanns hundarna, de hade tränat hundarna…

Fram till diktaturens fall 1990, skyddade Pinochet kolonin.

Den speciella polisstyrka som den chilenska staten upprättade runt millennieskiftet för att undersöka Colonia Dignidad stötte på mycket motstånd när den först begav sig till kolonin. Det var inte förrän långt efter att utredningen hade påbörjats som man lyckades hitta det som dolts bäst. Under stora delar av kolonin slingra- de sig kablar mellan olika bunkrar. Med hjälp av Telexmaskinsänd telegrafi mellan olika stationer – hade Paul Schäfer kontinuerlig kontakt med Pinochet och Dina. Via Telex var Colonia Dignindad också en synnerligen aktiv del av Operation Condor, där högerdiktaturer i Latinamerika, med stöd från amerikanska CIA, kartlade vänstermänniskor och oppositionella rörelser runt om på kontinenten.

Efter att den chilenska staten påbörjat en för- undersökning mot Paul Schäfer angående hans inblandning i ett antal övergrepp på barn flydde han 1997 till Argentina. När han tillsammans med ett tjugotal sektmedlemmar hittades 2005 greps han och utlämnades till Chile. I maj 2006 dömdes han till 20 års fängelse för sexuella övergrepp på sammanlagt 25 barn. en 24 april i år, 89 år gammal, dog Paul Schäfer av hjärtbesvär.

För fyra år sedan bad tidigare medlemmar i sekten offentligt om ursäkt i den chilenska tidningen »El Mercurio« för 40 år av sexuella över- grepp på barn och övergrepp på mänskliga rättigheter som hade inträffat på Colonia Dignidad.

På Villa Baviera är det än idag svårt att få kontakt med människor. De ställer upp på att bli fotograferade och ler stort, men sedan drar de sig undan.

Men en gammal man sittande i en rullstol har inget mot att berätta lite om sitt liv på Colonia Dignidad. Han kom till kolonin som åtta-åring från Tyskland och lämnade den aldrig under alla de år som Paul Schäfer styrde kolonin. Han säger att Schäfer var en motsägelsefull figur – att han gjorde mycket bra för fattiga människor samtidigt som han utnyttjade dem. Men också att Schäfer var en fadersfigur:
– Han var allt, vi trodde på honom, han var vår Gud. Allt vi lärde oss kom från honom. Hans ord var vår lag.

Shora Esmailian

Publicerad i Re:public #19/2010