Sverige förtrycker det iranska folket genom att böja sig för USA

SVT DEBATT | ”De som drabbas av sanktioner mot Iran är inte de miljonärsmullorna som äger mark, bostäder och fabriker utan vanliga arbetare. I över sex års tid har regimen använt alla utländska hot, militära som ekonomiska, som ett medel för att tysta den inhemska oppositionen.” Det skriver journalisten och författaren Shora Esmailian.

Det är fascinerande hur många av Wikileaks dokument som innehåller uppgifter om Iran. Om USA och Iran. Om USA:s politik mot Iran. Så även den senaste om att USA har pressat Sverige att bryta sina relationer med Iran som publicerades i Dagens Nyheter i dag.

Det vore en överdrift att säga att dagens nyhet är ett avslöjande. Det kan inte ha undgått många att USA, sedan invasionen av Irak 2003, återkommande hotat Iran med militär attack och sanktioner. Med resultatet att så gott som hela västvärlden nu isolerar ett land som inte har startat ett enda krig sedan början av 1700-talet.

Den största framgången måste väl ändå bedömas ha ägt rum i somras när EU:s utrikesministrar möttes i slutet av juli för att klubba igenom införandet av ”omfattade och kraftfulla” sanktioner mot den islamiska republiken – de hårdaste sedan sanktions- och krigsivern satte igång för sju år sedan. De går mycket längre än de FN beslutade om i december 2006, mars 2007, mars 2008 eller juni 2010. De slår mot pengatransaktioner, mot bankkontor, mot försäkringar och köp av reservdelar till flygplan och skepp. Men starkast påverkar de landets ekonomiska livlina: olje- och gasindustrin.

Frågan uppstår om det inte är bra att bojkotta en diktatur? Men vilka är det då som kommer att drabbas?

Den iranska ekonomin är i ett tillstånd av misär. Samtidigt som ungdomsarbetslösheten ligger på 60 procent och korttidskontrakten är mer regel än undantag, har priserna på varor stigit i genomsnitt med 35 procent som en direkt följd av sanktionerna, menar iranska ekonomer. I mars, när det iranska året 1389 påbörjades, tillkännagav regimen att årets minimilön nu ligger på 303 dollar per månad – samtidigt som den sätter fattigdomssträcket till 800 dollar per månad. I skrivande stund kostar ett kilo kött runt 15 dollar i huvudstaden Teheran.

Matematiken är inte svår eller komplicerad. De som drabbas av sanktioner mot Iran är inte de miljonärsmullorna som äger mark, bostäder och fabriker utan vanliga arbetare. Enligt officiell statistik från Iran har en tredjedel av statens tillgångar privatiserats, majoriteten under Mahmoud Ahmadinejads presidentstyre – privatiseringar som en mycket liten del av landets befolkning tjänar på.

Arbetare kämpar dagligen, utan laglig rätt att organisera sig fritt, för grundläggande rättigheter genom strejker, sänkning av arbetstakten och kidnappningar av chefer. Så många som 4 000 protestaktioner utfördes av arbetare i Iran mellan mars 2008 och mars 2009. En av de senast rapporterade strejkerna är arbetarna på däckfabriken Alborz Lastic som i slutet av oktober lämnade sin fabrik och började bränna däck i protest mot uteblivna löner i hela 17 månader. Dessa arbetare har varit en del av den oppositionsrörelse som i nu mer än ett års tid fått marken att skaka under regimens fötter.

Men de välkomnar inte sanktioner – som en reflex ryggar de tillbaka så fort det blir tal om utländsk inblandning i Irans politik. Snarare ställer de sig bakom regimen, om Iran nekas vad de flesta uppfattar som landets suveräna rätt att utveckla kärnkraft i fredliga syften.

Förutom stoltheten över sitt lands oberoende vet de också att sanktioner är som vatten på regimens kvarn. I över sex års tid har regimen använt alla utländska hot, militära som ekonomiska, som ett medel för att tysta den inhemska oppositionen, vare sig de är arbetare, studenter, kvinnor eller reformister.

Att utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling innan EU:s omröstning om ytterligare sanktioner sade i intervjuer att de hellre ser dialog, diplomati och handel med Iran måste ha varit en nagel i ögat på den amerikanska administrationen. Ändå böjde sig Sverige, såsom USA önskar, och har infört sanktioner som kan drabba sådana som mig, om jag skulle välja att skicka pengar till mina släktingar i Iran.

Ändå exporterade Sverige, enligt Exportrådet, varor till Iran för en summa på knappt 2,5 miljarder kronor under den första halvan av 2010 vilket var en 41-procentig ökning från samma period året innan.

Men Sverige måste vara konsekvent och angripa sanktionspolitiken. Vad Bildt borde ha gjort i somras var att försöka övertyga EU om att riva upp beslutet om ytterligare sanktioner mot Iran. Och det Sverige nu borde göra är att våga stå upp fullt ut mot USA och kräva att sanktionerna avvecklas helt och hållet. Ända tills det iranska folket ber oss om annat.

Shora Esmailian
Frilansjournalist

Författare till böckerna Sprängkraft i Iran – arbetarkamp och krigshot (Federativs förlag, 2005) och Iran on the Brink – Rising Workers and Threats of War (Pluto Press/University of Michigan Press, 2007). Båda skrivna tillsammans med Andreas Malm.

Publicerad på SVT Debatt:s sajt den 9 december 2010.