Mycket arbete efter bin Laden

SYDSVENSKAN KULTUR | Usama bin Ladin är död, men det finns mycket annat att göra för att bromsa den religiösa extre­mismen, skriver Shora Esmailian.

”Det kommer bara att bli värre här i Pakistan. När en mobbare blir slagen ger han sig på den som är svagare”, säger min vän Aman på Skype från Pakistan. Det är inte många veckor sedan vi satt hemma hos honom i Lahore och diskuterade fundamentalismens frammarsch och USA-imperialismens grepp om landet. Då hade den kristna ministern Shahbaz Bhatti just mördats och Aman berättade att fundamentalister, som hade legat lågt ett tag, återigen börjat attackera religiösa minoriteter.

Nu – efter att Usama bin Ladin har dödats – hänvisar Aman till fundamentalisterna som mobbare och säger att attackerna mot minoriteter med all sannolikhet kommer att öka igen. Inte långt ifrån bin Ladins gömställe i Abbottabad, i en annan stad i den nordvästliga provinsen Khyber Pakhtunkhwah, bor Farooq, också han en god vän och människo­rättsaktivist. Han instämmer i att det är civila, i synnerhet shiamuslimer, kristna och människor bland samhällets lägre skikt som kommer att betala priset för amerikanernas insats på suverän (sic) pakistansk mark. För wahhabitiska islamister utgör de en lika självklar måltavla som USA.

Man ska komma ihåg att sammanlagt 30 000 pakistanska civila har dödats i terrorattacker utförda av al-Qaida och dess gelikar och amerikanska drönarattacker under de senaste tio åren. Det som hände den 11 september 2001 pågår varje dag i Pakistan. Och det må vara så att ”fundamentalisterna” – den term sekulära aktivister använder för alla islamistiska krafter i Pakistan – kan vinna stöd efter dödandet av bin Ladin, speciellt i de områden där amerikanska luftanfall som dödar civila numera är vardag. Men de förväntade massdemonstrationerna där tiotusentals hyperfanatiska pakistanska män, iklädda den traditionella dräkten shalwar kamiz, bränner den amerikanska flaggan lyser fortfarande med sin frånvaro.

Det pakistanska folket har annat att tänka på. Ännu har landet inte återhämtat sig från förra sommarens översvämningar, som ödelade områden från norr till söder och tvingade närmare 20 miljoner människor att fly. Människor lever fortfarande i tält i bland annat Tent City i Karachis utkant. Ute på landsbygden, där fattigdomen är bottenlös, har folk inte råd att bygga upp sina förstörda hus – och varför skulle de, resonerar många: årets monsunregn kan bli lika kraftiga som förra årets, vi måste ändå fly igen.

Pakistan är hårt plågat. I ett land där inte ens den av regeringen lågt satta minimilönen betalas ut till arbetare som jobbar mer än åtta timmar per dag, där fackliga ledare fängslas och anklagas för terroristbrott, där kvinnorörelsens högsta prioritet är alla barns rätt till utbildning eftersom ett av tio barn i världen som aldrig kommer att sätta sin fot i en skolsal är ett pakistanskt – i detta land har människor större bekymmer än huruvida Usama bin Ladin är vid liv eller inte. Å andra sidan är misären, korruptionen och drönarattackerna en ovanligt bred grogrund för fundamentalism.

Hur kan den botas? Som så många redan påpekat har den bästa medicinen mot al-Qaida varit de arabiska massornas resning och den arabiska våren som pågår för fullt, från Tunisien till Jemen. Om bara några år, sade mina vänner hoppfullt i mars, kommer den även att smitta av sig på Pakistan. Nu är risken att landet i stället drivs längre ner i sin blodiga spiral. Paradoxalt nog kan så Usamas död bidra till att fördröja den nödvändiga våren.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 7 maj 2011.

Mer om Pakistan? Läs min senaste text på min blogg om Mangrove, mord och kamp i Pakistan.