Hatets salt i såren

SYDSVENSKAN KULTUR | Shora Esmailian rapporterar från Egypten där religiöst våld nu blivit ett hinder på vägen mot demokrati.

Den sköna havsbrisen – en befrielse från Kairos inpackade, förorenade luft – hjälper de egyptiska fanorna att vaja i vinden. Det är söndag i kuststaden Alexandria och kristna har samlats med kors och plakat i händerna för att protestera mot lördagskvällens attacker mot Saint Mina- och al-Azraa-kyrkorna i slumområdet Imbaba, Kairo. Minst tio människor dog och hundratals skadades.

Demonstranterna samlas framför världens kanske mest kända bibliotek, det i Alexandria, och vänder sig ut mot den trafikerade gatan och den vackra Cornichen. Under dagen ansluter sig fler och fler, även muslimer. Slagord om Gud och Jesus blandas med revolutionära slagord om muslimer och kristna hand i hand, men också utfall mot den nye premiärministern Essam Sharaf och överbefälhavaren Tantawi för att de inte skyddar kopterna, den kristna minoritet som utgör tio procent av Egyptens befolkning.

”Jag är arg, jag är arg, jag är mycket arg. Jag är här för att göra min röst hörd, och det högt”, skriker den kristna hemmafrun Antoinette.

”Vi är alla egyptier. Jag älskar muslimer och muslimer älskar oss. Jag vet inte vad som kommer att hända nu efter revolutionen, men jag hoppas på att vi ska bli fria”, fortsätter hon.

Strax intill står tjugoåriga studenten Mai med rosa sjal på huvudet.

”Jag kan inte förstå det som har hänt, jag är så ledsen. De som gjorde detta agerade inte i enlighet med islam. Jag hoppas på framtiden, men för att den ska bli bra måste vi förändra vårt sätt att tänka”, säger hon.

Ingen vet vem det var som attackerade kyrkorna i Imbaba. Det spekuleras i att det var extremt renläriga, muslimska reaktionärer som här kallas­ salafiter. Andra använder det välkända begreppet från revolutions­dagarna baltaghiye, ungefär ligister eller huliganer, grupper betalade av någon makthavare för att gå till fysiska angrepp på misshagliga. En populär teori är att kretsar i resterna av Mubarakregimen betalar salafiter för att så split och kaos.

De sekteristiska motsättningarna i allmänhet och attacker på kopter och kyrkor i synnerhet under Mubaraks regim må ha varit ett sätt att legitimera undantagstillstånden och de allt friare händer som säkerhetstjänsterna fick genom åren. Under arton dagars revolutionseufori på Tahrirtorget var det inte en enda kyrka eller kopt som utsattes för hatbrott. Efter Mubaraks fall har dock salafiterna gått på bred offensiv. Och så länge den extrema fattigdomen – som kan bevittnas just i Imbabas smala gränder – består, medan saudiska pengar pumpas in i salafitiska projekt, kommer rekryteringen att vara enkel. Många fruktar nu att om demokratin, med ett säkert skydd för religionsfriheten, och den sociala rättvisan dröjer kan salafismen bita sig fast.

En arg kristen man i femtioårsåldern går förbi och skriker att det var bättre under Mubarak. Några minuter senare ropar demonstranterna att Mubarak är utbytt mot ÖB Tantawi men att de inte ser någon skillnad. Framtid och dåtid blandas i ett förvirrande nu, där kopterna tvingas strida för att vara en självklar del av den egyptiska nationen: något de egentligen alltid varit.

Shora Esmailian
frilansjournalist

Publicerad i Sydsvenskan den 10 maj 2011.