Förlustens fotografi

SYDSVENSKAN KULTUR | Shora Esmailian ser en stat födas ur en annan stats aska i Ariella Azoulays fotobok ”From Palestine to Israel”.

– Förresten, är det okej att några av oss sover hos er här i byn i nästa vecka? Jag klarar inte av att vara i Tel Aviv på den så kallade befrielsedagen, den gör mig illamående. Vi står inte ut!
Den israeliska aktivisten Raz hostar och kippar efter luft, med röda tårfyllda ögon. Det är våren 2004 och vi har precis flytt undan tårgasen i den palestinska byn Biddu på Västbanken, efter ännu en demonstration mot murbygget. Snart ska palestinierna för femtiosjätte året i rad högtidlighålla minnet av Nakba, katastrofen år 1948 då 750 000 palestinier    fördrevs från sina hem – samma händelse som i Israel firas som befrielse. Raz står inte ut. Det kan tyckas ironiskt att israeler frivilligt skulle välja att bo i en ockuperad palestinsk by för att slippa undan, och en absolut majoritet av den israeliska befolkningen lever förvisso i föreställningen om att staten Israel bildades ur ett självständighetskrig. Men det finns de som inte köper statens historieskrivning.

Det senaste, unika bidraget till en alternativ bild är den israeliska universitetslektorn Ariella Azoulays gripande fotobok ”From Palestine to Israel – A Photographic Record of Destruction and State Formation, 1947–1950”. Azoulay har plöjt igenom alla slags statsarkiv – många militära – efter fotografier från åren kring staten Israels bildande. Hon vill en gång för alla slå hål på myten om att Israel tillkom genom befrielsekamp och självständighetskrig genom att trycka bilder som talar för sig själva, varav många aldrig tidigare publicerats. I sin något snåriga och akademiska inledning slår Azoulay fast att ”omvandlingen av Palestina till staten Israel inte uppnåddes genom ett oundvikligt krig mellan två nationer, utan genom ett systematiskt och planerat våld som syftade till att skapa en klar judisk majoritet.”

Genom 214 svartvita fotografier målar sedan Azoulay upp en historia som aldrig förr har kunnat beskådas så naket: en by sprängs i luften för att palestinier inte ska känna igen sig om de lyckas återvända. En man, obeväpnad och omringad av soldater, går med lyfta händer medan hans fru småspringer vid sidan av för att se vart han förs. En hel palestinsk familj vilar vid vägkanten; en pojke lutar sorgset kroppen mot en byrå. I samma kategori av skärande sorgliga bilder finns kvinnan som försöker komma i kontakt med någon av männen på andra sidan taggtråden, liksom det övergivna, enkelt uppbyggda huset där endast åsnan står kvar.

Och så finns de upprörande bilderna, som den där soldater dansar arm i arm för att fira utrensningen av byn Salama, eller den på en soldat som efter att ha varit med och rensat Bir al-Sabi’e nu höjer ett vattenkrus till munnen framför två vanmäktigt stirrande män som fråntagits även denna sista ägodel, eller den på en nyinflyttad familj från Rumänien som strosar fritt i den ödelagda byn Tarshiha samtidigt som palestinska familjer från samma by sitter i ghetton i väntan på utvisning. Där finns också de förstörda judiska hemmen i Tabariyyas gamla stad. Här levde palestinier och judar sida vid sida långt innan staten Israel upprättades; även de judar som motsatte sig våldet tvingades bort.

Bilderna talar för sig själva, men Azoulay ramar också in dem med korta, koncisa texter. De berättar om sådant som att en israelisk minister under 1948 deklarerade att han ”kan förlåta våldtäkt, men inte annat, mer allvarlig beteende” i samband med att palestinska byar intogs. Men för att komma helt till sin rätt borde boken ha tryckts i storformat i stället för A5, som gör att man ofta måste ta till förstoringsglaset för att se bildernas detaljer.

Trots att Azoulay vet att hon kommer att utmålas som landsförrädare sparar hon inte på krutet: konsekvent kritiserar hon processen kring statens bildande och myterna den omgärdas av. Men hon är inte ensam. Hennes bok tillkom efter en utställning av den judisk-israeliska gruppen Zochrot. Gruppen, vars namn betyder ”minnas”, arbetar för att uppmärksamma Nakba i det israeliska samhället genom att bland annat anordna resor till palestinska byar och sätta upp skyltar med de arabiska originalnamnen. På Zochrots hemsida finns en imponerande stor databas med fakta över alla palestinska byar som existerade före 1948: vad de hette, var de ligger, hur många som bodde där, vilka judiska bosättningar som byggdes där, och så vidare.

Ilska och sorg väller över en när alla bilder har betraktats och boken är slut. Det är då jag återvänder till Azoulays inledningsstycke om hur alla palestinska flyktingar en dag ska återvända till sina hem; om hur hon hoppas på att den äldre flyktinggenerationen lär den yngre att ta vara på den gamla byggkonsten så att allt kan byggas upp igen, inte på exakt samma plats, men åtminstone i hemlandet.

Nycklarna som hängt runt flyktingarnas halsar i 63 år förklarar vad flyktingfrågan är: nyckelfrågan för en lösning på Palestinakonflikten. Israeliska dissidenter som Ariella Azoulay och grupper som Zochrot har en avgörande roll att spela för att nyckeln en dag ska kunna vridas om.

From Palestine to Israel. A Photographic Record of Destruction and State Formation, 1947–1950.
Ariella Azoulay
Pluto Press

Shora Esmailian
Frilansjournalist

Publicerad i Sydsvenskan 13 nov 2011.

Här finns uppslaget som pdf sida 1 och sida 2.