Regeringens Israel-fjäsk hotar den iranska våren

Posted on 14 november, 2011

0


SVT DEBATT | KÄRNVAPEN Iran har inte, och kommer inte att på en mycket överskådlig framtid, ha tillgång till världens mest farligaste vapen. Kraven från Israel, USA och deras allierade, däribland bombliberalen Fredrik Malm (FP), om skärpta sanktioner mot Iran skrotar inte bara alla ambitioner på diplomati gentemot ett land som inte har startat ett enda krig i modern tid utan riskerar också att motarbeta landets opposition och se till att den väntade iranska våren helt uteblir. Det skriver författaren Shora Esmailian.

Boom, boom, boom. Krigstrumman hörs allt högre och intensivare. De åtta år gamla krigshot mot Iran har nu eskalerat ytterligare ett snäpp av staten Israels högerextrema premiärminister Benjamin Netanyahus ord om att bomber mot Iran inte längre är retorik. Ända sedan mitten av 1990-talet har Netanyahu sett en attack på Iran som sin mission, sitt personliga korståg. Och nu tycks han förbereda sig på att sätta sin plan till verket. I början av november försökte Netanyahu få en majoritet i det israeliska kabinettet för en attack på Iran.

Samtidigt tar västvärlden emot FN:s kärnvapeninspektion IAEA:s senaste rapport med hot om nya sanktioner. En rapport som i sig inte avslöjar mycket nytt. Det mesta har redan sagts: innan 2003 planerade Iran ett kärnvapenprogram, men sedan dess har inte landet, vad IAEA kan belägga, något sådant. Det finns inga kärnvapen, säger rapporten. Iran har inte, och kommer inte att på en mycket överskådlig framtid, ha tillgång till världens mest farligaste vapen. Västländers reaktioner samma dag: Israel riktar sina kärnvapensstridsspetsar mot öster, brittiska armén gör sig redo för att gå ut i strid och upplåter sin bas Diego Garcia i Indiska oceanen åt USA, en ny sanktionsrond rings in. Sanktioner som, om de antas, kommer att förbjuda amerikanska tjänstemän att så mycket som prata med sina iranska motsvarigheter, förutom när presidenten godkänner handlingen med att först lägga fram ansökan hos kongressen. Allt detta ståhej har sin grund i spekulationer om ”hemliga nukleärt relaterade verksamheter”.

Denna krigstrumma är bortom alla proportioner. Ryggradsreflexen som USA och dess allierade visar upp skrotar alla ambitioner på diplomati gentemot ett land som inte har startat ett enda krig i modern tid. Vad väntar längre fram på den väg där sanktionssnaran dragits åt så hårt att inget annat alternativ återstår än ett militärt anfall?

Och: hur beter sig väst mot staten Israel som, till skillnad från Iran, faktiskt startat krig, närmare bestämt minst ett krig var sjätte år sedan statens födelse 1948. Det överlägset mest aggressiva landet i Mellanöstern sitter dessutom på just kärnvapen. Det är allmänt känt, påminner oss Joseph Massad, docent i modern arabisk politik vid Colombia-universitet, att kärnvapenprojektet i Israel startade redan på 1950-talet under den amerikanske presidenten Dwight Eisenhowers tid. 1964 hjälpte fransmännen att bygga upp stora delar av Dimona-reaktorn i Negevöknen, och sedan dess sitter Israel på mellan 200 och 400 kärnvapenstridsspetsar. Detta land, som dessutom rensat merparten av Palestina på sin befolkning och håller de återstående folkspillrorna under ockupation år ut och år in, belönas med militärt bistånd.

Ingen Obama, Merkel, Sarkozy eller Bildt höjde sina röster när Israel härom veckan provsköt raketer som når Iran. Ingen pratar om avrustning av Mellanösterns enda kärnvapenmakt för att stoppa rustningsspiralen i regionen. Med all sannolikhet kommer de också att backa upp Israel vid en eventuell attack.

Men borde man inte bojkotta och attackera Iran – en diktatur som förtrycker sitt eget folk? När man ställer sig den frågan är det viktigt att lyssna till vad de förtryckta själva säger om det världspolitiska spel som pågår över deras huvuden. Det kan inte sägas nog många gånger:

Den absoluta majoriteten av de organiserade demokratikrafterna i Iran och gemene man på de iranska gatorna vill inte ha sanktioner.

Och de vill framför allt inte ha krig. Det är inte svenska bombliberaler så som Fredrik Malm som växte upp mitt under brinnande krig på 1980-talet i Iran. Det är inte de som har Saddams USA-finansierade bomber som regnade över våra kvarter färskt i minnet. Vi som växte upp under det åtta år långa Iran-Irak-kriget kommer ihåg hur våra skolor som saknade skyddsrum bombades sönder och samman, vi minns sirenerna som under vissa perioder ljöd jämnt.

Det räcker med en snabb titt bland iranska twittrare dagen efter att hoten återigen satte igång för att få en fingervisning om opinionen: @mahshidiii: ”Vi som såg det förra kriget vill inte ha ett nytt krig. Jag vill att vi själva ska bygga upp vårt land, inte en bunt främlingar.” Eller @1ebiii: ”Krig betyder att vandra den vägen som de här har påbörjat, hjälp till Irans förstörelse.” Eller @persianbanoo: ”Bara krigshetsare och förrädare kan propagera och förespråka krig i Iran, men riktiga iranier i Iran vill inte ha krig.” Följ dem på #no2war.

Denna folkliga aversion mot ett utländskt ingripande måste ses i ljuset av Irans moderna historia, där britterna hjälpte till att kväsa den konstitutionella revolutionen efter 1906 genom att tillsätta en ny kung, där USA på bara tre veckor, genom en statskupp sommaren 1953, störtade den demokratiskt valda premiärministern Mohammad Mossadeq, där mängder av vapen såldes till Saddam Hussein under kriget mot Iran och där USA, sedan landet invaderade Irak, alltjämt hotat att bomba Iran, omringat det med militärbaser och strypt ekonomin med sanktioner.

Under den varma sommaren 2009, när demonstrationer avlöste varandra på gatorna i Iran, kunde man bevittna bilder på Mossadeq på gator och torg. Denna gång var hans porträtt fastklistrat bredvid reformistkandidaten Mir-Hossein Mousavis, med texten: ”Vi låter inte historien upprepa sig”. Vad det iranska folket sade till västvärldens politiker var att det vill och kan bestämma över sitt eget öde.

Om man som amerikansk president eller liberal imperialist vill ge ammunition åt den islamiska republikens ledare finns det inget bättre man kan göra än att säga om demokratikämparna: ”these are our guys, det här är vårt lag inne i Iran”. Det är en björnkram som gjord för att ta livet av dem.

I flera års tid har regimen slagit ned kvinno- och arbetarrörelsen i Iran och fängslat deras aktivister just med argumentet att de går västs ärenden, att de bistår den belägrande övermakten och undergräver Iran i tider av hot. En av de främsta anledningarna till att 1999 och 2003 års studentprotester kunde dö ut så snabbt var att regimen lyckades utmåla den som styrd västerifrån – eftersom Washington så ihärdigt hejade på.

Här skiljer sig till exempel det libyska upproret från den kamp som pågår inne i Iran och som just nu är inne i en återhämtningsfas efter det stora nederlaget under förra året. I det förra fallet bad folket uttryckligen om hjälp med att bli av med diktatorn Muammar Gaddafi. Hittills har inga sådana initiativ kommit inne ifrån Iran.

För det andra: Ett anfall på Iran i nuläget är mer förödande än någonsin. Till att börja med skulle landets bubblande opposition bombas 30 år tillbaka i tiden och den väntade iranska våren utebli helt.

Den mänskliga katastrofen, med hundratusentals civila döda, skulle bli ännu större än den vi har bevittnat i Irak. Framför allt skulle den arabiska våren som snart har ett helt år på nacken frysa till is. All folklig kamp skulle kuvas under Israels hot om ett anfall på nästa land, och nästa. Demokratiseringen av hela Mellanöstern och Nordafrika skulle utebli.

Västvärldens retorik och ageranden börjar bli spöklikt lika upptakten till Irakkriget 2003. Nu är det viktigare än någonsin att förhindra ytterliga sanktioner och ett krig mot Iran.

Shora Esmailian, författare och journalist

Texten publicerades 13 november på Svt Debatt.

Annonser