Aktivist: mördad

Posted on 16 november, 2011

0


RE:PUBLIC | Maffian hugger ner mangroven för att ge plats åt lyxbyggen. Re:public mötte aktivisten som protesterade mot skövlingen. Några veckor senare var han mördad.

På ett fik sitter några äldre män som alla höjer sina armar för att hälsa på håll. En kvinna stannar upp för att berätta om hur det går med vattenkranarna: en efter en kommer byborna fram för att rapportera om det senaste. Abdul Ghani har länge engagerat sig för sina grannar, och det märks när han går genom byn.
– Vi försöker höja levnadsstandarden. Men fortfarande handlar det om ren överlevnad. Det är därför vi behöver mangroven.

Allt, ja själva livet, börjar med mangroven.

Ungefär här tar det slut. Det avlånga landet Pakistan, inklämt mellan Indien på den ena sidan och Afghanistan och Iran på den andra, tar slut i fiskebyn Kakapir. I den södra änden av byn tar Arabiska havet vid. Drygt två mil nordost om Kakapir ligger megastaden Karachi med sina ungefär – ingen vet exakt – 20 miljoner invånare. Över en timmes krypkörning genom trängsel, oljud och smog krävs för att anlända till kusten, där man åter kan ta djupa andetag och fylla lungorna med ren luft. Doften av fisk ligger som en matta över husen. Havets vågor vaggar byn, läpparna smakar salt. De naturligt formade sanddynerna och det något upphöjda läget skyddar från havets allra argaste stormar.

Det sägs att byn etablerades för över hundra år sedan av fiskare som under varma sommarmånader och på tillfällig flykt från högvattnet slog sig ner här. Kanske var det den fördelaktiga platsen med mangroveskogar utspridda i tre riktningar, en flod som tryggt leder ut till havet och en naturlig hamn som var avgörande för beslutet. Mer än ett sekel senare är byn hem för omkring 2 000 personer, en övervägande majoritet alltjämt fiskare.

På den blå skylten som hålls upp av det som en gång i tiden var vita rör, men som nu har rostat, står det »Pakistan Fisherfolk Forum«. Abdul Ghani Meer Beher är ordförande i Kakapirs lokala förening. Han väntar vid skylten iklädd en vit shalwar kamiz, den traditionella, luftiga bomullsdräkten i Pakistan. Den skyddar redan mot solens hetta, trots att april fortfarande är två veckor bort. Innan vi åker ut till mangroven vill Abdul Ghani sätta sig ner för att i lugn och ro berätta om vad föreningen – Fisherfolk Development Organisation, FDO – har gjort i detta lilla lokalsamhälle. Han vill berätta om utbildningssatsningen som för första gången gett tio av byns flickor plats på högstadiet, om köket där kvinnorna arbetar för att tjäna egna pengar och, framför allt, om kampen. Det är den röda tråden i Abdul Ghanis berättelse: kampen som nästintill alla i byn är involverade i. Den står mot landmaffian. Den handlar om att försvara mangroven.

Mangroven – barnkammare för otaliga fiskarter, skaldjur och andra organismer och växthus för frodig grönska – räknas som världens mest produktiva ekosystem. Träden, med ringlande rötter som ofta letar sig upp till ytan för att få syre, växer i träsk i tropiska och subtropiska områden över hela jorden. Förutom att skydda mot tsunamier och cykloner är mangroven ett skafferi för miljontals fiskare i världen. De är beroende av mangroveskogarna och träsken för sin försörjning.

För många år sedan, innan ickestatliga organisationer kom till Kakapir för att informera om mangrovens fördelar, skövlade fiskarna träden och eldade upp dem för att bland annat värma upp husen.
– Innan vi fiskare förstod att mangroven skyddar oss från stormar och översvämningar och gör fisket bättre, brukade vi också hugga ner träden. När vi insåg vilken skatt mangroven är för vårt samhälle, bestämde vi oss för att satsa på en medvetandehöjande kampanj här i byn.

Kampanjen resulterade bland annat i att byborna, inklusive barnen, för några år sedan planterade 33 000 nya träd i träsket.
Abdul Ghani berättar om den cyklon som bara häromåret drabbade Kakapir.
– Många av träden föll. Om de inte hade funnits där hade husen förstörts och cyklonen hade hamnat i våra hem, i våra rum.

Överallt försvinner mangroven i snabb takt; endast hälften av jordens ursprungliga mangroveskogar finns idag kvar. Bland de vanliga orsakerna märks byggande av enorma odlingar för jätteräkor, försaltning av vattnet på grund av havsnivåhöjning och etablering av anläggningar för att producera havssalt. Men i Kakapir är situationen en annan. Här skövlas träden för att göra plats för lyxbostäder av dem som vill göra Kakapir till en exklusiv förstad till Karachi. De allra rikaste ska kunna njuta av frisk luft och havsutsikt, långt från megastadens smuts. Abdul Ghanis ansikte byter skepnad när han talar om dem som förstör mangroven: »landmaffian«, som han kallar dem.
– Landmaffian vill sälja den åtråvärda marken. Men för att kunna göra det måste de förstöra skogen. Efter att, under nätterna, ha huggit ner träden häller de salt, sand och cement i träsket så att de kan skapa säljbar mark.

Vi fortsätter vår promenad genom byn. De smala gränderna leder fram till en liten brygga. På vägen dit passerar vi en fisk- och skaldjursrestaurang som etablerats för kvinnor utan andra försörjningsmöjligheter. Abdul Ghani visar upp de enkla gaspannorna, uppställda bredvid varandra så att flera kan laga mat samtidigt.

Vid den rangliga bryggan ligger en enkel motorbåt. Vi puttrar fram omgivna av mangroveträd på båda sidorna. Små röda krabbor klättrar bland trädens rötter. Snart öppnar sig sjön, där fåglar upptagna med att picka efter mat nonchalerar oss högaktningsfullt. Medan båten glider över vattnet berättar Abdul Ghani om konfrontationen med landmaffian. Han visar upp ett antal kulhylsor i handflatan. Det var den 16 januari, medan han och andra fiskare arbetade på FDO:s kontor, som vrål hördes i byns gränder. De kom allt närmare och plötsligt attackerade maskerade män kontoret med skarpa skott.
– De sköt mot vårt kontor och skrämde människor. Många i byn flydde ut till mangroveskogen.

Med våld kastades alla ut ur kontoret, och de beväpnade männen slog sönder lokalen och tog med sig möbler och datorer.
– De lyckades stänga vårt kontor, men vi har inte gett upp. Vi började arbeta igen från mitt hus bara några dagar senare.
Händelsen rapporterades till polisen – men inget hände.
– Mannen som leder skövlingen heter Zulfiqar Yunis. Han är en inflytelserik man som tidigare var borgmästare här under fem år och är medlem i Pakistan People’s Party, säger Abdul Ghani.
Yunis rikedom och medlemskap i det mäktiga, regeringsbärande PPP – familjen Bhuttos parti – är Abdul Ghanis förklaring till att landmaffians härjningar kan fortsätta och byn terroriseras utan att myndigheterna stoppar det.
– Senast i februari marscherade vi in till centrala Karachi för att protestera, men landmaffian fortsätter bara att förstöra mangroven.

Fiskarna i Kakapir har haft flera möten med Yunis, utan resultat. Exploateringen av mangroven fortsätter. Tillsammans med sina kollegor kontaktade aktivisterna lokala myndigheter, ministrar, advokater och domare och anmälde landmaffian till polisen. Provinsdomstolen tillsatte till slut en kommitté för att utreda skövlingarna. Domstolen förklarade också mangroven som skyddade områden under 1927 års skogslag – mangroven får, enligt lag, inte röras. Ändå fortsätter skövlingen och trakasserierna, förklarar Abdul Ghani.
– Ingenting har förändrats under de tre månader som har gått sedan domslutet. Förut var skogsdepartementet på vår sida, men efter att landmaffian satte press på departementet har tjänstemännen gått över till fel sida, säger han och förklarar att polisen aldrig skyddar fiskarna när de blir attackerade.

Vi åker förbi några halvbyggda hus i grå betong precis intill en linje av träd som växer ur vattnet. Väl färdiga kommer antagligen endast de rikaste pakistanierna att ha råd att köpa dessa stora, rymliga villor med havsutsikt.
– Så här ser det ut när de förstör mangroven, säger Abdul Ghani.

Hans ansikte är, liksom många andra fiskares, så solbränt ett ansikte kan bli. Vita hårstrån sticker fram här och var i det svarta skägget, raka linjer från ögonen till tinningen gröper in i huden när han ler. Och ler gör Abdul Ghani under hela vistelsen på sjön. Att vara ute på vattnet har varit hans liv sedan barnsben; han älskar det.

Från båten krävs ett litet skutt upp till den flytande restaurang som kan hyras av familjer som vill komma bort från Karachis slammer. Abdul Ghani plockar fram stolar och säger:
– Sitt och njut av lugnet. Lyssna på fåglarna och titta ut på sjön.

Själv sätter han sig ner på en vit plaststol, tystnar, ler och försvinner bort med blicken.

Bara några veckor efter vår färd genom mangroven, på kvällen den 5 maj 2011, störtar ännu en gång beväpnade män in i byn. De skjuter i luften och tränger sig in i flera hus, de tycks leta efter någon. De som protesterar blir slagna. Andra tystnar av chock. De som hinner undan flyr ut i mangroven för att gömma sig. Fyra aktivister kidnappas, en av dem är Abdul Ghani. Morgonen därpå hittas två kroppar i havet. En av dem är Haji Abu Bakar, 60 år och aktiv i Pakistan Fisherfolk Forum. Den andra kroppen är Abdul Ghanis.

I skrivande stund är mördaren ännu okänd, men byborna och de aktiva inom FDO är säkra på att Zulfiqar Yunis mäktiga landmaffia har beställt morden.

Familjen Yunis uttalar sig snabbt efter händelsen. De säger till pakistanska tidningar att de döda aktivisterna antingen var påverkade av alkohol och droger eller att de drunknat. Tio dagar efter händelsen säger sonen Faisal Yunis till Sveriges Radios »Studio ett« att varken hans far eller någon annan i familjen har något med Bakars och Ghanis död att göra. Vidare hävdar han att familjen Yunis inte skövlar mangrovekog och att den enda skövling som pågår är när »växtligheten inkräktar på redan bebyggd mark«.

Obduktionen visar inte på några intag av droger eller alkohol, men de omfattande blåmärkena vittnar om slag och tortyr. Lungorna är fyllda av vatten, vilket tyder på att personerna antingen har drunknat eller blivit dränkta. Abdul Ghani, som inte blev äldre än 50 år, var en certifierad livräddare. Han lärde många av de unga pojkarna i byn att simma.
Det avlånga landet Pakistan må ta slut i Kakapir, men striden om mangroven fortsätter.
– Vi vet, sa Abdul Ghani knappt en månad innan han mördades, hur viktig mangroven är för oss, för våra barns, våra barnbarns och våra barnbarnsbarns överlevnad. Därför kommer vi att kämpa, vad som än händer.

Fotnot: Morden har följts av fortsatta trakasserier och fler kidnappningar av aktivister. Byborna och fiskare från andra städer har arrangerat flera stora protester. Trots att fiskarna anmält morden är det få av dem som tror att fallen kommer att bli ordentligt utredda eller att någon kommer att ställas inför rätta.

Shora Esmailian

Publicerad i Re:public #22/2011.

Här finns reportaget som pdf med bilder från Kakapir.

Annonser