Första fasen – Demokrati är ett mål som ligger längre fram i tiden än valet

Posted on 4 december, 2011

0


SYDSVENSKAN KULTUR | ”Valen måste hållas nu, inte i morgon, inte om en minut, inte om en sekund, utan nu”, säger den egyptisk-svenske mannen som sitter till vänster om mig. ”Ett val kan ju inte hållas när massaker på aktivister pågår på Mohammed Mahmoud-gatan i Kairo”, kontrar en yngre egyptisk-svensk man som sitter till höger om mig.

Långt bort från Tahrir, på ett planeringsmöte för en demonstration till stöd för den egyptiska revolutionen, hörs de olika rösterna på ABF-huset i Stockholm. Denna kväll enas de inte om annat än plats, polistillstånd och paroller. Men en sak är de eniga om: militärdiktaturen måste bort och det nu.

Det må vara förvånande att så många som 62 procent av de röstberättigade i Egypten gick till valurnorna under måndagen och tisdagen i en första valomgång av tre. Ett rykte som florerade dagarna innan – 500 pund i böter väntade den som inte dök upp på valdagen – kan ha satt extra fart på de allra fattigaste. Å andra sidan går det inte att förneka att mängder av egyptier upplevde äkta glädje över att för första gången fritt få lägga röster som räknas. Men det fanns också revolutionärer som bojkottade valet. Argumenten ekade fram och tillbaka: ”Vi måste bredda kampen och föra in den i maktinstitutioner som parlamentet” mot ”valet är en fars arrangerad av juntan för att vinna legitimitet”. Så hur gick det?

Muslimska brödraskapets parti Frihets och rättvisa går av allt att döma mot en jordskredsseger. De skulle till och med kunna få egen majoritet i parlamentet om de valde att samarbeta med de ultrakonservativa salafiternas al-Nour, som enligt beräkningar fått 20 procent av rösterna. Höjer man blicken och tittar bort från Tahrirtorget är det föga förvånande. Brödraskapet har visserligen svikit de revolutionärer som tagit strid på gatorna mot militärjuntan, men i stället har de fortsatt sitt enträgna arbete hos de lottlösa massorna. När aktivister valde att bojkotta valet höll Brödraskapets politiker valmöten i flera av Kairos megaslumområden. Samtidigt utnyttjade salafiterna hundratals moskéer för att föra ut sitt budskap – medan aktivister från vänstern eller de liberala grupperna inte syntes till. De satt kvar på Tahrir.

Det är ett faktum att islamistiska grupper – till skillnad från radikal vänster och oppositionell liberalism – fick verka i relativ frihet under Mubarak. Det har gett dem ett närmast ointagligt försprång. Vänstergrupper har valt att satsa sina ynkligt små resurser på att organisera fabriksarbetare, men varit tämligen frånvarande bland landets miljontals fattiga bönder, fiskare och arbetare inom den informella sektorn. Just därför valde en vänsteraktivist som Habiba att rösta och stolt visa upp sitt bläckfärgade finger på Facebook. ”Vi måste fortsätta kampen på gatorna, men vi måste också finnas i parlamentet. Det är där vi kan agera som en stark opposition och ge både islamisterna och militären huvudvärk. Då kommer människor i Egypten få veta att vi finns och det är bara så vi kan – i samverkan med trycket från Tahrir – ta makten från juntan i det korta loppet och från islamisterna i det långa.” Och revolutionens mål om ett demokratiskt Egypten är också långsiktigt: det här valet är bara det första. Nästa gång kan styrkeförhållandena vara helt annorlunda.

Shora Esmailian
Frilansjournalist

Publicerad i Sydsvenskan 4 dec 2011.

Advertisements