RE:PUBLIC | Samma slitna uttryck i ansiktet. Samma ivriga berättarlus. Samma utstrålning av stolthet.
Det är inte mycket som skiljer iranska tegelbruksarbetarna från pakistanska. Med påtaglig självsäkerhet berättar de om sina vidriga arbets- och levnadsförhållanden.
Mansoora Nasers djupblåa sjal slinker återkommande ner för ena axeln när hon engagerat gestikulerar med händerna för att förstärka orden. Som änka med två små barn har hon inget annat val än att arbeta på tegelbruket där de också bor, utan vatten, dusch och toalett. Lönen betalas ut enligt ackord och fler tegelstenar blir tillverkade om barnen också arbetar…
– Min man är död, vad ska jag göra? Jag och barnen måste arbeta.
Tillsammans med sina barn lyckas Mansoora Naser tillverka 600 tegelstenar varje dag för en ersättning på 300 rupiers (ca 20 kronor). En låg summa, men över den av regeringen satta minimilönen. Trots svårigheterna har hon tillsammans med facket lyckats förhandla upp arvodet.
– På de tegelbruk där det finns en det inte finns en fackförening är lönen mycket sämre än de där arbetarna är organiserade.
Shora Esmailian
Lahore
Pakistan
Publicerad i Re:public #24/2012
Shora Esmailian 
Posted on 18 juli, 2012
0