Drill, baby, drill

Posted on 4 augusti, 2012

0


SYDSVENSKAN KULTUR | Arktiska rådet grundades för att främja forskning och hållbar utveckling. Men de senaste åren har exploatering klättrat allt högre upp på agendan, skriver Shora Esmailian.

Drill, baby, drill. Än finns det olja att utvinna på denna planet. Drill, baby, drill. Än har inte hälften av Arktis oljereserver utforskats. Burn, baby, burn. Än har inte tillräckligt med is smält för att göra en maximal utvinning möjlig.

Arktis – enligt internationella överenskommelser definierat som zonen norr om polcirkeln – smälter i förödande snabb takt. Nyheter om att ett isflak dubbelt så stort som Manhattan lossnat från Grönlands stora Petermann-glaciär, eller att hela 97 procent av Grönlands istäcke vid ett tillfälle i juli började smälta, duggar just nu tätt. Faktum är att temperaturhöjningen på Grönland nästan är dubbelt så stor som på övriga planeten. Sedan 1951 har det blivit 1,5 grader varmare i denna halvt självständiga del av Danmark med sina 57 000 invånare, jämfört med 0,8 grader globalt.

Varmare atmosfär och hav har lett till att tjockleken på istäcket i Arktis halverats sedan 1970-talet och enligt forskarnas uträkningar befinner sig Arktis sommaris på sin lägsta nivå på 2000 år.

Men vad spelar det för roll, vad som händer med de sex procent av jordens yta som är Arktis?

Sätt på dig en svart tröja på sommaren. Du svettas. Sätt på dig en vit tröja och det går bättre att vara ute i solen. Medan den svarta tröjan drar åt sig solstrålarna och behåller värmen reflekterar den vita bort dem. Samma sak gäller vilken annan ljus yta som helst på planeten – detta är lagarna för ”albedoeffekten”.

Arktis vita ismassor sänder tillbaka solstrålar, men när de smälter blottläggs djupt, mörkt, öppet hav som i stället drar till sig strålarna och behåller värmeenergin. Ett Arktis utan ishav, ett skräckscenario som kan uppfyllas inom de närmsta decennierna, skulle accelerera hela den globala uppvärmningen. Det skulle omge Grönland med värme som en svart tröja i sommarsolen och öka smältningen där: fler Manhattanstora isflak skulle rasa ut från glaciärerna, rakt ner i världshaven, i ännu högre takt än nu.

Även permafrosten i Sibirien skulle börja töa; den flerfaldigt skadligare växthusgasen metan skulle släppas ut. Om den väl tagit sig ur tundrans magiska lampa finns ingen återvändo – 2 graders uppvärmning av jorden kommer då att framstå som ett paradisscenario.

200 meter från Medelhavet, vid en av Nildeltats nordligaste punkter, har Um Abdullah, som hon helst kallas efter sin förstfödde son, precis skördat årets tomater. Marken som hon älskar över allt annat brukar hon tillsammans med sin man. Um Abdullah klagar på att inga skydd har byggts längs med stranden mot starka vindar och stormar. Men det som oroar henne mest är att barnen inte ska kunna bruka den mark som familjen brukat i generationer.

Generellt ligger en stor del av Nildeltat, liksom många andra deltan runt om i världen, mindre än en meter över havet – vissa delar till och med under havsnivån. Redan nu är saltvattenintrånget påtagligt. Inte långt från familjen Halawanis marker knastrar det under skorna när man går på den gula sanden, täckt av ett lager saltkristaller likt höstens första frost över gräsmattan. Där räcker det med några kraftiga trampsteg för att sanden plötsligt ska förvandlas till en brun smet, uppblandad med det havsvatten som långsamt bubblar upp underifrån. Det salta havet har infiltrerat marken och döljer sig bara några centimeter under ytan.

Men man måste inte själv flyga mellan Grönlands smältande glaciärer och Nildeltats vattentyngda marker för att förstå hur Arktis öde hänger ihop med världens. Ett enklare sätt är att läsa det senaste numret av Glänta och The Economist från 16 juni, båda med samma kusligt lägliga tema. Här får man lära sig om allt från Arktis koloniala historia – världsdelen betraktades en gång som terra nullius – och Grönlands betydelse under kalla kriget till dagens jakt på naturresurser och oro för konflikter.

Ja, till och med oljejätten Shells senaste miljardsatsningar i området, som nyligen varit föremål för en jättelik Greenpeace-kampanj – ”Get the (s)hell out of Arctic” – återspeglas i The Economists artikel ”Hidden Treasure”.

Men medan The Economists bild av de möjligheter som öppnar sig för en resurstörstande världsekonomi i ett töande Arktis är lika glättig som tidningens papper, berättar Glänta lågmält om jordens nordliga baksida. De många välskrivna och vackert inramade essäerna ger inblickar i såväl hoten mot inuiternas traditionella livsstil som Arktiska rådets historia och geopolitiska spel. Rådet grundades på 1990-talet för att främja bevarande, forskning och hållbar utveckling i regionen, men har sedan 2007 lagt sig till med större ambitioner. Läs: utvinning och exploatering.

Vår regering går i spetsen för detta genom att Carl Bildt – Arktiska rådets nuvarande ordförande och representant för Sverige – förra året röstade nej till förslag om förbud mot oljeborrningar i regionen. Hans gamla kronjuvel Lundin Oil har nu licens för prospektering och exploatering.

Stagnerande ekonomiskt system, revolutioner i Mellanöstern och ständiga krav på tillväxt är alla bidragande faktorer till fossilkapitalets kapplöpning till Nordpolen, med Shell, Statoil, ExxonMobil och Chevron i täten. Och ej att förglömma: Kanada, Sverige, Ryssland, Danmark och Norge springer dem hack i häl.

Men i Arktis finns också något annat: hoppet om ett bevarande av nuvarande klimatsystem. En förtröstan som håller på att försvinna. Ju mer utvinning av fossila bränslen ur Arktis, desto snabbare uppvärmning, desto fler passerade ”tipping points” i klimatsystemet. Inte bara riskerar inuiternas traditionella liv att slås i spillror de kommande åren: vågorna kan bli allt högre och äta upp bördig mark från Bangladesh till Florida och Egypten.

Konsekvensen kommer vi alla att känna av i sinom tid. Somliga har små marginaler för sin överlevnad. Eller som Um Abdullah uttrycker det: ”Om något dåligt skulle hända med marken kommer vi dö, vi har ingen annan inkomstkälla. Vad ska vi göra – bli läkare?”

Shora Esmailian
Frilansjournalist

Publicerad i Sydsvenskan 4 augusti 2012.

Advertisements