Vi har inte tid att vänta

TVÄRDRAG | ”Det fanns inget liv under torkan. Jag såg hur större barn inte orkade gå i skolan när de var hungriga. Mina barn är det viktigaste för mig”, säger Fatouma ”Fayyo” Aligay.

Det var i juni förra året som Fayyo kramade om sin mamma och sina systrar, torkade deras tårar och höll tillbaka sina egna. Hennes man Isaa Kasim sålde nästintill alla getter som hade överlevt den fleråriga torkan för att kunna betala transporten. De satte sig på en buss med sina två barn, några resväskor och minnen av ett helt liv i byn, för att ett par dagar senare nå Nairobi. I hembyn Shashafey, nordöstra Kenya, levde det unga paret som boskapsskötare – ett liv de var nöjda med. Varje morgon drack de färsk getmjölk, odlade majs och bönor på en liten plätt och betalade ingen hyra för det enkla huset de själva byggt upp. Men när den värsta torkan på 60 år slog till för ett år sedan och regnen än en gång uteblev gick det inte att vara kvar. Fayyo och Isaa flydde undan svälten och hamnade i Korogocho, ett av Nairobis slumområden. De är två individer i flöden av miljontals människor i fattiga länder som under de senaste åren har tvingats fly undan torka, vattenmassor och stigande havsnivåer – väderhändelser som blivit allt mer extrema på grund av den globala uppvärmningen.

Larmrapporterna om vad som väntar oss i framtiden har haglat tätt under de senaste veckorna efter flera års tystnad i klimatdebatten. Forskare, FN:s klimatförhandlare och miljöorganisationer varnar för att vi befinner oss vid en skärningspunkt och antagligen inte kommer att klara det numera så berömda tvågradersmålet. Om genomsnittstemperaturen faktiskt stiger med två grader kommer ekosystemen att förändras utan återvändo. Dessutom: ju varmare det blir, desto fler extrema väderhändelser är att vänta, som en färsk artikel i Nature Climate Change visar. Men kanske kan vi pusta ut ett litet slag? Kanske är inte framtidsscenariot så mörkt? Kanske behöver vi inte oroa oss riktigt än? För så varmt som två grader har det ju inte blivit – än.

I över ett år har jag rest runt i världen och intervjuat människor som har tvingats lämna sina hem eller inom en snar framtid kan behöva göra det på grund av extremt väder. I Pakistan mötte jag människor som nyligen hade återvänt till sina byar efter flera månader i tältläger, bara för att upptäcka att den mark deras hus en gång stod på nu var bortspolad av vattenmassorna som lade en femtedel av landet under vatten sommaren 2010. I Nairobis slum intervjuade jag kvinnor som vandrat i över en månad till huvudstaden undan torka och svält. Tillsammans med egyptiska bönder gick jag på jordbruksmark för att upptäcka att havsvatten av några trampningar sipprar upp underifrån, rakt in i det bördiga Nildeltat, och gör det obrukbart.

Nej, medeltemperaturen på jorden har ännu inte passerat två grader. De katastrofer vi bevittnar i dag har utlösts av bara 0,8 graders uppvärmning. Det räcker för att varmare hav ska bilda mer ånga och till bredden vattenfyllda moln som släpper sin allt tyngre last över Pakistan under monsunen. Det räcker för att torrare och varmare luft ska dra in över Afrikas horn i stället för att transportera moln som tidigare gett de välbehövliga regnen. Det räcker för att Medelhavet ska sluka i sig flera centimeter om året av Egyptens kornbod.

En majoritet av de drabbade jag träffat har levt och lever ekologiskt hållbara liv, med mycket lite eller inga utsläpp av växthusgaser. De lever så hållbart som tanken en gång var. Närmare bestämt i Stockholm 1972, under FN:s första miljökonferens – ett möte som lade grunden för hållbarhetstanken, miljö- och utvecklingsmötet i Rio de Janeiro 1992 och senare FN:s klimatförhandlingar. 40 år senare, i slutet av april 2012, hölls en konferens till minne av den ursprungliga, också den i Stockholm. Resultatet: ett dokument, en önskan, ja, kanske till och med en vädjan till världens ledare som möts i Rio i sommar om att ”sluta prata och börja agera”. Det paradoxala är dock att samtidigt som de undertecknande – miljöministern och biståndsministern – vill se business-as-usual (ständigt ökande växthusgasutsläpp) slopad talar de om privata investeringar och marknadens del i lösningen. Begreppet och tanken om hållbarhet har nu byttes ut mot ”grön ekonomi”, som i framtiden kan komma att sätta ett pris även på atmosfären. Men den ekonomiska system som vi har i dag, klädd i en grön overall, är inte lösningen på den globala uppvärmningen – den är roten.

Vi har inte tid att vänta. Fayyo och Isaa har inte tid att vänta. Innan vi ens nått två grader har de genomgått ett helvete och nästa väntar runt hörnet.

Shora Esmailian
Journalist och författare som i höst kommer ut med boken ”Ur askan” om klimat och migration.

Publicerad i Tvärdrag nr 3/2012. Maj 2012.