Passiv solidaritet räcker inte

GRUS & GULD | När Aisha tar paus i det intensiva berättandet tittar hon ner på sina blåa flipflop-sandaler. Blicken är sorgsen. I generationer har hennes familj bott i Swat. Under sina trettio år har hon förvisso tvingats lämna huset några gånger, speciellt när strider mellan talibaner och den pakistanska armén kulminerat i området.

Hon har alltid återvänt. Men inte den här gången. Översvämningen som ödelade hela Pakistan – från norr till söder – under sommaren 2010 totalförstörde Aishas hus. Hennes tillhörigheter var inte många, men symaskinen som hon använde för att försörja sig sköljdes bort av vattenmassorna. Och huset. Och marken huset stod på…

”Jag hann inte få med mig någonting, inte ens de få minnen jag hade kvar från mina döda föräldrar”, säger hon.

Tillsammans med andra bor Aisha nu i ett tältläger, men den pakistanska armén vill tömma marken. Oron och sorgen över att inte ha någonstans att ta vägen ockuperar allas tankar.

Under knappt två års tid har jag träffat många vars historier är lika Aishas; människor som drabbats av extrema väderhändelser, torka och höjd havsnivå. Alltså: redan i dag tvingas de flytta på sig på grund av den globala uppvärmningen – och i de absolut flesta fallen har de inte haft någon nämnvärd skuld till klimatkaoset.

För mig som en gång själv tvingades på flykt från mitt hemland Iran inställer sig frågan efter alla resor och intervjuer: hur kan vi vara solidariska med dessa sårbara människor, utan resurser? Är det en solidarisk handling att sluta flyga? Är vi solidariska om vi konsumerar mindre? Eller är den sanna solidariteten att ställa om våra kvarter och städer till en mindre resurskrävande enhet?

Ja, skulle jag svara – om man rent passivt vill vara solidarisk. Faktum är dock att klimatkaoset, som skapats av det ekonomiska system vi lever i och främst av rika länder i Nord, redan är i fullt spinn. Passiv solidaritet som, medvetet eller ej, i slutändan räddar skinnet på oss själva räcker inte längre. Det krävs handling på en helt annan nivå. Det behövs global klimatkamp. En sådan rörelse skulle kunna kräva ett erkännande av klimatflyktingarna och ställa kravet på öppna gränser så att människor har möjligheten, om de vill, att söka sig till säkrare marker och bygga upp ett nytt liv.

Ett juridiskt erkännande skulle ge människor som Aisha rättigheter.

Två kilometer – så långt kom Aisha i sin flykt. Denna realitet överensstämmer med migrationsforskningen: människor som tvingas på flykt flyr till närliggande områden i väntan på att kunna återvända. För längre sträckor krävs helt andra resurser. Men vad händer när alla närområden är drabbade av kaoset?

Att agera lokalt är viktigt, och har en enorm styrka. Men den styrkan behöver lyftas ytterligare en nivå för att ge störst effekt åt de som behöver mest.

Shora Esmailian
Journalist och författare
Aktuell med boken ”Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld” (Natur och Kultur)

Publicerad i Grus & Guld nr 5/2012.