Egyptiska protester beror på brist på bröd

Posted on 5 juni, 2013

0


Egypten demoSR OBS | I går uppmärksammade vi hur religionen fått allt större inflytande över politiken i Mellanöstern. Men är det konflikten mellan de som tror och de som inte tror som bäst förklarar de massiva protester som synts både i Egypten och i Tunisien i vår? Nej, menar journalisten och författaren Shora Esmailian. Kritiken handlar inte i första hand om religion. Utan om bristen på mat. Enligt Shora Esmailian beror protesterna i Mellanöstern alltså på bristen på mat. Men också på en extremt liberal ekonomi, som drabbar enskilda hårt.

Tahrirtorget april 2011. Egyptierna trängs i den annars tungt trafikerade rondellen för att fira sin revolution, lyssna på tal och påminna om sina krav. Det är den största demonstrationen sedan störtandet av president Hosni Mubarak några månader tidigare. Mitt på torget hänger en stor banderoll med texten ”Var är pengarna från Suez?”. Suezkanalen där en stor del av världens sjöfart passerar är en mjölkko för den egyptiska staten, men intäkterna, menar banderollskrivarna, kommer inte folket till del. Slagorden lyder: Aysh, hurriya, edala egtemaiye. Bröd, frihet, social jämlikhet.

December 2010. Tunisien: En medelålders man, med ciggen i ena mungipan, riktar en baguette likt ett gevär mot Zin el Abedin Ben Alis svartklädda och beväpnade poliser. En under revolutionen spridd bild.

Inte mycket har hörts från Tunisien, födelselandet för den arabiska våren, under det senaste året. Inte förrän protester och demonstrationer avlöste varandra efter mordet på advokaten och vänsterledaren Chokri Belaid i februari. Belaid var en skarp kritiker inte bara av Tunisiens störtade diktator Ben Ali, utan också av de partier som kommit till makten efter honom. Islamistiska partiet Ennahda anklagades för inblandning i mordet, något partiet förnekade blankt.

Internationella tidningar och tevekanaler, inklusive Al Jazeera, var snabba med att leverera analysen att en ny konfliktlinje utstakat sig i regionen: den mellan islamister och sekularister. Så även i Egypten, där Muslimska Brödraskapet dominerar statsapparaten efter Mubaraks fall och stångas mot en liberal, sekulär opposition i varv efter varv av uppblossande konflikt.

Under Ben Ali och Mubarak fängslades och förtrycktes islamister precis som andra oppositionella, och islamisterna var en självklar part i omstörtningen för drygt två år sedan, om än lite försiktigare än andra krafter. Både Ennahda och Muslimska Brödraskapet har sedan dess haft föreställningen om att de är folkens egentliga representanter, revolutionens och frihetens självklara ansikte. I Tunisien fick Ennahda inte egen majoritet, men blev det största partiet och valde att bilda koalition med bland andra socialdemokraterna. Muslimska Brödraskapet drev igenom sin egenskrivna konstitution i Egypten och vann stöd för sin linje i sammanlagt fem olika val sedan Mubaraks fall.

Ändå protesterar tunisier och egyptier mot de folkvalda näst intill dagligen. Hur kommer det sig? Har tunisier och egyptier på bara några månader blivit mindre troende? Hur kunde Ennahda och Muslimska Brödraskapet, som dunkade varandra i ryggen för epokgörande framgångar förlora folkens förtroende så snabbt?

Vi hittar svaren om vi påminner oss om revolutionens initiala krav: Aysh, hurriya, edala egtemaiye – Bröd, frihet, social jämlikhet, som det hette i Egypten. De har inte ersatts av några andra. Arbetslösheten är fortsatt hög, främst bland unga i båda länderna; hälften av alla egyptier lever ännu under fattigdomsstrecket och matpriserna går upp. Allt detta medan den utlovade omfördelningen av rikedomarna lyser med sin frånvaro. Situationen är föga förvånande, om man tittar närmare på Ennahda och Muslimska Brödraskapets ekonomiska politik.

Redan i december 2011, knappt ett år efter revolutionen i Tunisien, hyllades Ennahda av chefen för den tunisiska börsen för sin ”extremt liberala” ekonomiska politik. Självt talade partiet om att ”Tunisien måste bli attraktivt för internationella investerare” och ”vi behöver investerare och vi behöver leta efter dem var de än kommer ifrån”. I samma veva krävde det tunisiska folket att lån tagna av IMF och Världsbanken under diktaturen skulle avskrivas, men Ennahda har i stället valt att ta ett nytt jättelån från IMF, privatisera statsägda tillgångar, gröpa ur offentliga institutioner och dra ner på bränsle- och matsubventioner. Som Matt Kennard påpekar i The Guardian går Ennahda och den tunisiska folkviljan i motsatta riktningar.

Detsamma gäller för Egypten. I sin iver att få ett lån på knappt 5 miljarder dollar godkänt av IMF förbereder Muslimska Brödraskapet ett omstruktureringsprogram som skulle innebära utraderade subventioner på mat och bränsle, massiva privatiseringar och en urholkad offentlig sektor.

Svaret har inte låtit vänta på sig. Under de senaste månadernas demonstrationer har kontor tillhörande både Ennahda och Muslimska Brödraskapet satts i brand på otaliga ställen. Strejker i båda länderna avlöser varandra, och Mahalla, textilarbetarstaden i egyptiska Nildeltat där förrevolutionära protester började redan år 2008, gick i december så långt att man symboliskt utropade sin självständighet från regimen i Kairo. Färska opinionsundersökningar visar att egyptier är mer bekymrade över arbete, bostäder, hälsa, säkerhet och offentlig sektor än identitetspolitik och den fäktning om religionens plats i samhället som islamister och sekularister bedriver.

Resultaten från de senaste veckornas studentval på de egyptiska universiteten pekar i samma riktning. Där går vänstern starkt framåt. Under Mubaraks 30-åriga diktatur kontrollerade Muslimska Brödraskapet – trots statens repression – majoriteten av studentråden på universiteten, en central plattform för det folkliga stödet. Nu är bröderna på väg att förlora studenterna helt: en fingervisning om vart opinionen är på väg.

”Den kommande striden är den sociala striden”, menar Sameh Naguib, framstående egyptisk vänsteraktivist, som avfärdar tanken på att dagens missnöjesyttringar främst skulle handla om sekulära massors protester mot islamister. Naguib slår fast att ”den fortsatta nyliberala politiken inte bara ignorerar folkets krav, utan gör allting sämre genom att tvinga fram nedskärningar, lönesänkningar, prishöjningar, högre arbetslöshet.” Egypten förblir en social tryckkokare – ja, mer så än någonsin.

Samma kväll som den stora demonstrationen på Tahrirtorget i april 2011 ser jag en hemlös kvinna med svart abaya och sjal göra iordning sin plats av kartonger i ett av torgets hörn. När hon väl lägger sig på den hårda asfalten drar hon banderollen över sig, den som säger: Var är pengarna från Suez? Den och många andra frågor till den egyptiska makteliten förblir obesvarade.

Shora Esmailian
är journalist och författare

Här kan du höra inslaget som sändes i programmet OBS i Sveriges Radio P1 den 5 juni 2013.

Annonser