Vem vågar tänka tanken?

Posted on 17 juli, 2013

0


LandscapeSYDSVENSKAN KULTUR | Är det äntligen dags? Har vi till slut kommit till den punkt där ledarna för världens största utsläppare – USA och Kina – vaknat till liv och insett att utsläppen av växthusgaser måste ner?

Kan sommarens rekordvärmebölja och skogsbränder i västra USA, som dödat dussintals civila och brandmän, ha varit väckarklockor? Har de kinesiska politikerna fått upp ögonen för kopplingen mellan de årliga översvämningarna – den senaste pågår i skrivande stund och är den värsta på 50 år i Sichuanprovinsen – torkperioderna, ökenutbredningen och den allt mer koldioxidfyllda atmosfären? Eller börjar det kanske bara svida i statskassorna? Sommartorkan och ödeläggelsen från superstormen Sandy kostade USA över 110 miljarder dollar förra året.

Det var lätt att bli förförd av Barack Obamas klimattal nyligen, med formuleringar som ”kommer vi att ha mod att agera innan det är för sent?”. Hoppet tog ett nytt skutt efter förra veckans nyhet om att USA och Kina, som tillsammans står för 40 procent av koldioxiden från fossilbränsleförbränning, inlett ett samarbete för att få ner sina utsläpp. Efter de senaste årens havererade klimatförhandlingar längtar ångestfyllda själar efter något lugnande: kanske kan samarbetet mellan Kina och USA vara början på ett avtal om bindande utsläppsminskningar?

Först i oktober väntas en detaljerad plan, men enligt det amerikanska utrikesdepartementet vill USA och Kina hjälpas åt att minska utsläppen från tunga lastbilar och satsa på så kallade CCS-teknologi (uppsamling och lagring av koldioxid) samt energieffektivisering av byggnads-, industri- och transportsektorn. Men under sådana fagra ord återfinns – tyvärr – lite väl mycket business-as-usual.

För den enskilda bilägaren och elkonsumenten kan energieffektiviseringar betyda en del, men de har aldrig visat sig generera några verkliga utsläppsminskningar.

Tvärtom. Tänk på de första, klumpiga datorerna som tog upp hela rum med diskar och sladdar: de kunde aldrig slå igenom brett. Ju energisnålare datorer vi fått, desto fler datorer syns överallt – och desto mer energi går åt för att driva dem, inte enskilt men totalt. Det är det senare som räknas för klimatet.

Inom ekologisk ekonomi är det här känt som Jevons paradox: teknologisk utveckling som ökar energieffektiviteten tenderar att leda till större total förbrukning, inte mindre. Den rika världen har under de senaste 150 åren knappt gjort annat än att hitta smartare, snålare lösningar för alla slags maskiner – och utsläppen har bara växt. Detsamma gäller antagligen för CCS-teknologi, om den bara skjuts in i det rådande systemet. Klimatforskare är rörande eniga om att enda vägen framåt är att sätta ett absolut tak för utsläppen och sedan pressa taket nedåt. Där under kan nya teknologier ha sin plats, men utan det blir de meningslösa.

Än har ingen amerikansk eller kinesisk ledare vågat ta den idén i sin mun: att sänka hela förbrukningen av fossila bränslen. Men – ärligt talat – vem av oss vågar tänka den tanken fullt ut, med allt vad den innebär?

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 17 juli 2013.

 

Annonser
Posted in: Analys, Klimat, Utrikes